ADDIS ABEBA – Den nya blomman

ADDIS ABEBA, “den nya blomman” på amhariska, ligger på det etiopiska höglandet och utvecklas snabbt. För tjugo år sedan hade gatorna inga namn, nu blandas plåtskjulen upp med ständigt nya skrapor. Vi var här i två dagar och upplevde folkvimmel, byggdamm och fantastiskt kaffe.

GATULIVET

Addis Abeba har ungefär sex miljoner invånare och ligger mitt i Etiopien, ett land som helt saknar kust. Denna snabbt växande huvudstad är en av världens högst belägna och med sina 2 355 meter över havet ligger den mer än 250 meter över Kebnekaises högsta topp. Vi landade här tidigt en morgon i slutet av juni, i ett trettongradigt smådis. Vår första utmaning blev att vår kikare, som vi tänkt använda under vår fortsatta resa i södra Afrika, av oklar anledning blev beslagtagen på flygplatsen Bole International. När vi väl var förvissade om att vi kunde få tillbaka den när vi åkte härifrån tog vi en gratistransport till vårt hotell Jupiter International Hotel i stadsdelen Kazanchis.

Staden bredde ut sig direkt utanför flygplatsen. Vi hörde fågelkvitter, men snabbt tog trafiken överhand. Genom bilrutan såg vi grönsaksförsäljare och stora högar bananer, ett modernt och pulserande samhälle men samtidigt lösa hundar, en hjord getter, någon höna. Dagens första böneutrop ljöd från en minaret och vi körde förbi en stor folksamling. Kvinnorna bar vita sjalar och klänning, männen vanliga jeans eller mjukisbyxor. På många ställen kändes Addis Abeba som en byggarbetsplats, och vackra träd med stora, röda blommor täcktes av damm.

Vi hade markerat ett antal sevärda platser på kartan och efter ett stopp på hotellet och lite mat på Lime Tree i närheten gav vi oss iväg till fots. Det hade hunnit bli varmare och luften var tung av avgaser. Vi gick mot Meskel Square, där man brukar hålla demonstrationer och festivaler. Precis i närheten ligger ”Red Terror” Martyrs’ Memorial Museum, men det var tyvärr stängt eftersom det var söndag. Några efterhängsna män ville inte riktigt lämna oss i fred vilket förtog en del av upplevelsen med att strosa runt och jag valde också att låta kameran ligga kvar i ryggsäcken hela dagen så att ingen kunde se att jag hade den.

Vi fortsatte vår tur förbi National Theatre och Statue of the lion of Judah, ett stort lejon i svart sten. Det var mycket folk ute på gatorna men vi såg inte en enda annan västerlänning, vilket även gjorde att många lade märke till oss. De flesta vi pratade med kunde hjälplig engelska, men vi upplevde ändå att det var svårt att kommunicera. Mest folkvimmel var det vid nybyggda Adwa Victory Memorial, där ett cykellopp stängde av de intilliggande gatorna. Den stora majoriteten var unga män men några kvinnor och barn hade också hittat hit.

Adwa Victory Memorial symboliserar det svarta Afrikas uthållighet mot koloniala styrkor, och då primärt italienarna, som försökte få fäste här utan att lyckas. Etiopien är det enda landet i Afrika vid sidan av Liberia som förblev helt självständigt under koloniseringen av kontinenten. Etiopien var dock under en kort period, 1936 till 1941, ockuperat av det Mussolini-styrda Italien.

Utöver ”Red Terror” Martyrs’ Memorial Museum, som öppnade 2010 till minne av de cirka tio tusen människor som föll offer för militärjuntan 1976–1978, finns det ytterligare några intressanta museum för den som har mer tid här än vi. Ethnological Museum ska ha en fin trädgård och i National Museum of Ethiopia går det att se det 3,2 miljoner år gamla skelettet av Lucy som hittades i Etiopien 1974. Vi hade tänkt se Lucy på måndagen men hade missat att det var stängt då. Hade vi haft fler dagar hade vi också gärna gått in i den åttakantiga kyrkan St George’s Cathedral.

ETIOPISKT KAFFE & TOMOCA COFFEE

Enligt legenden var det en ung etiopisk herde vid namn Kaldi som på 800-talet upptäckte att hans getter började dansa när de ätit de röda bären från en okänd buske. Han testade själv, tyckte att han blev piggare och visade sedan de lokala munkarna som i sin tur valde att blötlägga de röda bären i varmt vatten. Så föddes den tidigaste formen av kaffe.

Under flera århundraden växte kaffet endast vilt och det var inte förrän på 1500-talet som etiopierna började odla arabicabönan. Kaffet spreds så småningom över världen och på 1800-talet hade det vuxit till en stor industri. Idag odlar Etiopien mer än tusen sorters kaffebönor och kaffedrickandet har blivit en kultur. Uppe på höglandet, på 2 500 meters höjd, kokar vattnet vid 91 °C, den idealiska temperaturen för att bevara alla aromer.

Tomoca Coffee är ett familjeägt kafferosteri med bas i Addis Abeba. Det grundades i februari 1953 och är känt för sitt kaffe i italiensk stil med etiopiska arabicabönor. Vi gick till deras kafé på Wavel street och lyckades få ett ståbord i den lilla charmiga lokalen. Här betalar gästerna med tokens och kaffet håller absolut högsta kvalitet. Överraskande nog hittade vi också en svensk korsstygnstavla på väggen med texten “Har ni smakat vårt kaffe”.

Dagen efter, när vi valt att ta en guidad tur för att på ett smidigt sätt få se det bästa av Addis Abeba, besökte vi ytterligare ett Tomoca Coffee-kafé – denna gång på den nedlagda tågstationen La Gare. La Gare byggdes av fransmännen 1917 och var då ändstation för Ethio-Djibouti Railway som förband Etiopiens huvudstad med hamnen i Djibouti. Stationen stängdes för tågtrafik i början av 2000-talet, och 2020 öppnade Tomoca Coffee sin filial här. Tågen till Djibouti går fortfarande, men idag är de kinesiska i stället för franska och går från en ny station en bit utanför staden.

Jag är glad att vi tog oss tid att dricka riktigt gott kaffe de dagar vi var i Addis Abeba. Första dagen inomhus, i en genuin liten lokal där lokalborna kort stannade till vid ståbord för att dricka sitt kaffe, och den andra utomhus, omgivna av fransk arkitektur och gamla tågvagnar. Kaféet på tågstationen La Gare är för övrigt tillägnat den etiopiske poeten Tsegaye Gabre-Medhin.

MAUSOLEUM OF MENELIK II

Under vår andra dag i Addis Abeba valde vi alltså att anlita en guide. Vi hade bokat en heldagstur med sightseeing via Get Your Guide och blev hämtade vid hotellet på morgonen. Efter att vi plockat upp två amerikaner på flygplatsen började vi sedan dagen vid Mausoleum of Menelik II. Detta kejserliga mausoleum byggdes 1913 till den etiopiske kejsaren Menelik II, som styrde landet från 1889 till 1913.

Mausoleet ligger stillsamt på en kulle omgiven av en grönskande park. Några lekande barn blev direkt nyfikna på oss och ville gärna bli fotograferade. Överraskande nog fanns här även ett par jättesköldpaddor som gick omkring fritt utanför ingången till kyrkan Kidist Maryam som hör till mausoleet.

Kristendomen kom till Etiopien långt före den nådde Europa och mer än halva landets befolkning är kristna. Etiopien var det första land som antog kristendomen som statsreligion, vilket skedde så tidigt som år 300–400 efter Kristus. När vi gick in i kyrkan möttes vi av en ceremoni där män i vita särkar sjöng, slog på trummor och gick fram och tillbaka med rökelse som spred sig upp längs de höga stenväggarna. Guiden sa att vi hade tur som kommit hit just nu eftersom denna ceremoni bara hålls en gång i veckan.

Guiden öppnade sedan en anonym dörr som såg ut som en gammaldags källardörr i golvet och ledde oss ner för en trappa i sten. De tre barnen följde också med, men utöver dem var det bara vi i den ombonade kryptan. Här vilar Menelik II, hans fru kejsarinnan Taitu och hans dotter och efterträdare kejsarinnan Zewditu I. Menelik II är känd för att ha moderniserat landet, bland annat genom införande av sekelskiftets västerländska teknologi. Kejsardömet Etiopien varade fram till 1974 då det avskaffades vid en militärkupp.

MOUNT ENTOTO

Legenden säger att det var från Mount Entoto som kejsar Menelik II och hans fru kejsarinnan Taitu såg Addis Abeba för första gången och bestämde sig för att göra det till landets huvudstad. Berget, som ligger precis norr om staden, är 3 200 meter högt och erbjuder en storslagen utsikt. Dessutom anses det av många vara heligt.

Vägen upp på berget var brant och vi körde långsamt förbi stora samlingar människor. Trafikljusen hade slutat fungera och trafiken var till en början tät. Trots att bilrutorna var uppvevade trängde dofter av rökelse igenom smoggen. En del uteliggare vi passerade låg så stilla och var så täckta av damm att jag undrade om de ens levde. När vi kommit en bit högre upp glesnade trafiken och vi körde förbi stora eukalyptusträd som importerats från Australien under kejsarens tid. Tack vare grönskan kallas Mount Entoto ofta för Addis Abebas lungor.

Vi hade inte mycket tid på Entoto, men besökte en etiopisk familj som serverade mat, honungsvin och kaffe. Vi satt alla runt ett lågt litet bord på en trång innergård och faten fylldes med injera, linsröra, grönsaksröra och nötter. Här bodde tolv människor och ett par katter på liten yta och de verkade vana att ta emot turister i sitt kök. Upplevelsen kändes ändå autentisk och det var fint att få äta en traditionell etiopisk måltid just här. När det var dags att mala kaffebönorna lades färska grässtrån på marken för att välkomna goda andar till huset.

ADDIS MERKATO

Afrikas till ytan största marknad, Addis Merkato, ligger på ett stort torg i centrala Addis Abeba. Marknaden grundades ursprungligen av italienarna under ockupationen av Etiopien på 1930-talet och täcker en yta på flera kvadratkilometer. Uppskattningsvis arbetar ungefär tretton tusen människor här och den främsta handelsvaran är kaffe. Var själva marknaden börjar och slutar är dock oklart eftersom gränserna hela tiden flyttas.

När vi kom hit hade himlen öppnat sig och vi trängdes länge under en presenning i ett hopplöst försök att hålla oss någorlunda torra. Känslan på marknaden var inte hotfull, men inte heller trygg. Majoriteten av de människor som rörde sig runt oss var unga män och vi hade förmodligen inte valt att gå in så långt om det inte vore för vår guide. Han hoppade smidigt över vattenpölarna och vi följde efter, i ständig rörelse framåt. Samtidigt tryckte jag min kamera hårt mot kroppen, gömd under min blöta poncho.

Marknaden är uppdelad i kvarter, så kallade tera, där liknande produkter säljs. Ibland grönsaker, andra gånger plastdunkar, kokkärl, kaffe eller husgeråd. Förmodligen gjorde regnet och leran att Addis Merkato kändes mer dyster än vanligt men jag är ändå glad att vi lyckades ta oss hit och att guiden tog med oss runt, trots att de två amerikanerna valde att stanna kvar i bilen.

Jag tycker definitivt att det är värt att stanna ett par dagar i Addis Abeba om man exempelvis har en mellanlandning här och har möjligheten. Vi hade några fina upplevelser och det är ett intressant resmål. Men när vi ungefär ett halvår senare var på väg till Seychellerna och mellanlandade i Addis Abeba igen kände jag ingen direkt dragning att fortsätta utforska staden. Alla platser kan helt enkelt inte bli favoritresmål.

LÄS MER: