ZIMBABWE och Victoriafallen

Republiken ZIMBABWE ligger i södra Afrika och saknar kust. Men tack vare Zambezifloden och Victoriafallen förknippas landet ändå ofta med vatten. Vi kombinerade Addis Abeba med Zimbabwe, Botswana, Capriviremsan i Namibia och Zambia och fick en fantastiskt upplevelserik resa.

Vi landade på Victoria Falls Airport runt lunch efter en fyra timmars flygresa från Addis Abeba. Vi visade våra vaccinstämplar mot gula febern och betalade 45 dollar var för varsitt dubbelvisum. Först skulle vi stanna i Zimbabwe i tre nätter, och sedan i slutet av resan i ytterligare en. En kvinna med namnet Bonga på sin namnskylt skrev in oss i landet med prydlig handstil. Nu var vi redo att ta oss an en ny del av Afrika!

STADEN VICTORIA FALLS

Redan från planet hade jag sett att landskapet nedanför var brunt och torrt. Det gav en känsla av höst, trots att det var 25 grader varmt och vinter. Så fort vi kom ut från flygplatsen kompletterades bilden av apor i de prasslande lövverken. Luften, värmen och dofterna förde mig direkt tillbaka till Sydafrika – ett land jag varit i mycket som friidrottare för många år sedan. Det var en familjär känsla, men samtidigt i en ny kontext. Denna gång skulle jag besöka varsitt hörn av fyra länder, och vi började i Zimbabwe och Victoria Falls.

Taxichauffören som körde oss från flygplatsen till vårt hotell The N1 Hotel & Campsite berättade att de primärt talar fyra olika lokala språk i Zimbabwe plus engelska. Zimbabwe, eller Sydrhodesia som det då hette, var en brittisk koloni fram till 1965. Vänstertrafiken lever kvar, liksom ett visst arkitektoniskt arv. Den lilla staden Victoria Falls, med ungefär 35 000 invånare, är relativt välmående tack vare turismen men den förväntade livslängden i landet som helhet är endast 62 år för kvinnor och 56 år för män. Ungefär 12% av befolkningen bär på HIV.

MARKNADER

Enligt bloggar och guideböcker vi läst var det oklart om vi skulle lyckas ta ut kontanter på plats, men det visade sig finnas en bankomat i närheten av hotellet som tog emot VISA-kort. Sedan den zimbabwiska dollarn övergavs 2009 på grund av galopperande hyperinflation är den officiella valutan amerikanska dollar. Kontanter är också ofta ett måste här.

Precis i närheten av vårt boende låg Elephant's Walk Shopping & Artist's Village som primärt säljer hantverk till turister – textilier, smycken och snidade träfigurer. Det finns även flera marknadsstånd vid ingången till Victoriafallen, men utbudet är större i stan. Vi köpte en söt liten målad giraff och var nöjda så, men upptäckte sedan att Elephant's Walk var större än vi först trott. Området inkluderar även en charmig innergård med flera små butiker och kaféer. Här åt vi frukost på Brooks Café vår sista morgon och jag köpte också en grafiskt mönstrad blåvit scarf.

TÅGSTATIONEN

Under 1800-talet kom europeiska kolonisatörer till Zimbabwe, ett land som präglades av olika stamfolk, och 1923 bildades den brittiska kolonin Sydrhodesia. Britterna byggde en järnväg som snabbt blev ett av de viktigaste transportsystemen, men på grund av misskötsel och korruption har den nu varit på nedgång i årtionden och passagerartrafiken har upphört helt. Den charmiga tågstationen i Victoria Falls, som stod klar 1904, trafikeras idag endast av Rovos Rail som erbjuder lyxiga tågresor i gammaldags stil mellan Pretoria och Victoria Falls.

När Rhodesia utropades självständigt 1965 nekades de svarta rösträtt och därför erkändes heller inte landet av omvärlden. Efter ett långt befrielsekrig av svarta nationalistgrupper utropades till sist nationen Zimbabwe 1980 och Robert Mugabe vann det första fria valet. På tågstationen hittade vi en graverad skylt från 1998 då Mugabe invigt Blue Train, som trafikerade Sydafrika, Botswana och Zimbabwe under några år. Det kändes överraskande att minnesmärken från Mugabe fortfarande fanns kvar, särskilt med tanke på hur han med tiden gick från frihetshjälte till fruktad diktator, fångad av sin egen maktlystnad.

Vi hade gått från hotellet till stationen och när det var dags att gå tillbaka hade några riktigt stora apor samlats på fältet intill. Jag ville fota dem i det fina kvällsljuset men när jag försiktigt började närma mig kände jag snabbt att jag inte borde fortsätta. Fältet tillhörde aporna, inte mig, och stämningen hade kanske kunnat bli aggressiv. En påminnelse om att det alltid är bäst att iaktta vilda djur på tillräckligt långt avstånd.

LOOKOUT CAFÉ

Apor var inte det enda vi skulle möta i Victoria Falls. Lookout Café, som ligger en liten bit utanför stan, är känt för sin goda mat och fina utsikt över Zambezifloden. Vi promenerade hit en eftermiddag och kom då plötsligt nära en stor ensam elefant vid sidan av landsvägen. Vi märkte hur lokalbor började varna varandra och snabbt ta sig därifrån och en vänlig man som hette Vincent följde oss sedan hela vägen till restaurangen för säkerhets skull. Han berättade att elefanter är livsfarliga och att man alltid ska hålla så stort avstånd som möjligt. Det finns både elefanter och bufflar i Victoria Falls och ibland sker tyvärr dödsolyckor när människor kommer för nära.

Vi hade tur som lyckades få bord på Lookout Café trots att vi inte bokat i förväg. Maten och miljön var fantastisk och jag kan verkligen rekommendera ett besök här. Eftersom det hade börjat skymma när vi skulle tillbaka mot hotellet rekommenderade personalen oss att ta en taxi, just på grund av farorna med de vilda djuren. Vi såg också sedan flera elefanter från taxifönstret men jag hade glömt att sätta i minneskortet i kameran och fick tyvärr inga bilder.

VICTORIA FALLS HOTEL

Samma år som järnvägsstationen stod klar, 1904, öppnade britterna också ett nytt hotell – Victoria Falls Hotel. Hotellet var tänkt som boende för arbetare och passagerare på den nya järnvägen, som britterna hade planer på att förlänga ända från Kapstaden till Kairo. Idag är Victoria Falls Hotel ett av Afrikas äldsta hotell, genomsyrat av historia. Agatha Christie bodde här 1922 och hämtade inspiration till sin tredje novell, kung George VI av Storbritannien bodde här 1947 med sina döttrar prinsessorna Elizabeth och Margaret, och hotellet har också stått värd för flera politiskt viktiga möten.

Victoria Falls Hotel har en swimmingpool, terrasser, näckrosdammar, en storslagen trädgård och en magnifik utsikt över naturen och Victoria Falls Bridge som förbinder Zimbabwe med Zambia på andra sidan Zambeziflodens ravin. Bron stod klar 1905 som en del av järnvägen. Men mest iögonfallande är kanske ändå flaggstången, som tronar som en centerpiece mitt på den stora stenterrass som vetter ut mot vattenfallen.

Zimbabwes flagga antogs 1980 och bygger på den flagga som användes av befrielserörelsen under kampen mot den rhodesiska regeringen på 1970-talet. Den vita triangeln står för fred och framåtskridande, men frågan är hur mycket framåtskridande det har blivit i Zimbabwe sedan självständigheten? När militären ingrep och Mugabe till sist tvingades avgå 2017 efterträddes han av partikamraten Emmerson Mnangagwa. Under Mnangagwa har det politiska förtrycket och den ekonomiska krisen i landet förvärrats ytterligare men trots det fick han ändå förnyat mandat i ett omstritt val 2023.

De flesta restauranger och hotell vi besökte hade stora porträtt av Mnangagwa, så även Victoria Falls Hotel. Här överblickar han the Bulawayo Room, som sägs vara den mest exklusiva lounchen i hela Zimbabwe. I Bulawayo Room sitter hotellets gäster för att läsa en bok, stillsamt dricka en gin och tonic eller spela ett parti schack. Vi spenderade dock mest tid ute på terrassen den stund vi var här. Vi hade kommit dels för att se hotellet i sig, men även för att dricka en klassisk high tea. Victoria Falls Hotel är en av Victoria Falls absolut främsta sevärdheter så se till att boka bord i förväg.

THE BIG TREE

När vi rest i Afrika tidigare har vi fascinerats av de stora träd som finns här, och då speciellt de mäktiga baobabträden. Ett par kilometer utanför Victoria Falls står the Big Tree, som är ett av Afrikas mest kända träd. Baobabträd kallas ofta för uppochnervända träd eftersom trädkronan ser ut som rötter och de är också en symbol för vishet, stryka och motståndskraft. Det sägs att the Big Tree är ungefär 1 200 år gammalt, och stammen mäter över tjugotvå meter i omkrets.

Vi passade på att se the Big Tree när vi ändå hade en chaufför, när vi skulle lämna Zimbabwe för att ta oss mot gränsen till Botswana. Eftersom trädet ligger utanför stan rekommenderar jag inte en promenad hit, trots att avståndet inte är speciellt långt. När vi ett par veckor senare återvände till Victoria Falls inför hemresan bodde vi en natt på The Victoria Falls Deluxe Suites. Här gick vi en promenad i kvarter där finare inhägnade villor blandades med dammiga vägar och bostäder som bara var skjul. Då blev vi också varnade för att vi kunde bli rånade i bushen. Dessutom finns alltid faran med vilda djur.

VICTORIAFALLEN

Det hade gått att se “röken som dundrar” på avstånd både från Lookout Café och Victoria Falls Hotel, men ingenting går upp emot att gå längs Zambeziflodens ravin och befinna sig mitt i vattenångan och dånet. Dessutom var det vattenfallen som hade tagit oss hit. Victoriafallen, eller Mosi-oa-Tunya, är ett UNESCO världsarv och går att besöka både från Zimbabwe och Zambia. Upplevelserna skiljer sig en del åt och jag rekommenderar dem båda. Entrén från Victoria Falls är lättillgänglig och vi betalade 50 dollar var i inträde. Glöm inte att ta med pass och ponchos.

Upptäcktsresanden och missionären David Livingstone blev den första europén som såg Victoriafallen. Han letade egentligen efter Nilens källa, men fann världens största vattenfall. Det var år 1855, och han namngav fallen efter drottning Victoria av Storbritannien. Upplevelsen av fallen varierar beroende på säsong, där det är som mest vatten direkt efter regnperioden februari till maj och som minst vatten under torrperioden oktober till november. Vi var här i juli och fick uppleva ett mellanting.

Victoriafallen är ungefär 1,7 kilometer brett och över hundra meter högt – vilket på plats visade sig vara större än jag föreställt mig. Det var inte så mycket folk när vi var här och vi följde den tänkta stigen för att se alla tydligt numrerade utsiktsplatser i Victoria Falls nationalpark. Vi mötte så klart andra turister, men även en skolklass som ville fotografera sig med oss, några apor och överraskande nog också ett djur som mest påminde om en blandning av en hjort och ett lodjur. Våra ponchos åkte av och på beroende på avståndet till fallen.

Det ska vara fint att se Victoriafallen från luften, men eftersom vi tyckte att ljudet från alla helikoptrar som hovrade över fallen störde både naturen och upplevelsen av den valde vi att låta bli. Det finns också en rad andra aktiviteter här, som bungyjump och zipline, men trots att jag älskar höjder avstod vi. Ingen konstlad adrenalinkick i världen kan mäta sig med upplevelsen av dessa mäktiga vattenfall i sig.

Trots att vi bara hade hade sett och upplevt ett litet hörn av Zimbabwe var det dags att resa vidare mot gränsstationen i Kazungula och till Botswana, en resa på knappt en och en halv timme. Taxin tog oss fram på spikraka vägar med lite trafik och jag slogs åter igen av hur naturen på båda sidor vägen var torr och höstlik. Ibland bröt ett baobabträd av och höjde sig mot himlen, som ett höghus bland rader av envåningsbuskar och tvåvåningsträd. Några poliser satt lugnt i skuggan under en trädkrona när vi närmade oss gränsen och det sista jag såg i Zimbabwe för denna gång var ett gäng lekande apor.

LÄS MER: