CAPRIVIREMSAN i Namibia

I det nordöstra hörnet av Namibia sträcker sig CAPRIVIREMSAN som en lång arm inåt i den afrikanska kontinenten. Här är det grönare och frodigare än i resten av landet, som annars till stor del består av öken. Vi kombinerade Addis Abeba med Zimbabwe, Botswana, Capriviremsan i Namibia och Zambia och fick en fantastiskt upplevelserik resa.

Vi hade hyrt bil i Botswana och körde över gränsen i Ngoma. Varken jag eller Lotta hade varit i Namibia tidigare och vi hoppas båda att vi någon gång kan resa mer här – vi vill se sanddynerna, Etosha, Kalahari och Windhoek. Men avstånden är långa och en resa till Namibia inkluderar sällan Capriviremsan. Därför tänkte vi att det var bra att ta chansen att upptäcka just den här delen av landet när vi ändå var i närheten. Den stora Namibiaresan får vi göra en annan gång, men nu hade vi i alla fall tre nätter här.

PÅ VÄG MOT KATIMA MULILO

Vi korsade floden Kwando, som utgör gräns mellan Botswana och Namibia, över Ngoma Bridge. Vår vita Toyota behövde registreras och vi betalade en vägavgift på 445 namibiska dollar (motsvarande 240 kronor) eftersom bilen var utländsk. Vi följde sedan den enda vägen, B8 eller the Golden Highway som den också kallas, mot nordväst. Det var torrt, 29 grader varmt och vi skulle köra sju mil utan att knappt se en enda större byggnad. Överallt bara lerhus med halmtak.

Skillnaden mellan Botswana och Namibia var påtaglig. Vägen var rak och fin, men levnadsförhållandena var inte desamma. Lite varstans bredde stora områden av prydligt sopad sand ut sig längs B8. Här, i en så kallad kraal, levde stora familjer i små, enkla boningshus med sin boskap inhägnad bakom staket tillverkade av vass eller pinnar.

Vi ville inte bara köra förbi verkligheten utan valde att stanna bilen på en av gårdarna. En kvinna satt och sydde i skuggan under ett träd och en flicka tvättade kläder med vattenslang i plastbaljor. Barnen tittade misstänksamt men nyfiket på oss och en ung kille var ivrig att visa oss sina hundar Mona-Lisa och King Kong som befann sig en bit bort i en inhägnad. Jag fick gärna fota, men inte någon annans hus än just deras. Snart var vi ute på vägen igen och så småningom framme i Katima Mulilo, på andra sidan Capriviremsan vid gränsen till Zambia.

FLODTUR PÅ ZAMBEZI

I östra Caprivi är det floderna som utgör gränser och vi hade nu nått fram till Zambezi, med Namibia på den ena sidan och Zambia på den andra. Vi hade bokat en kvällstur på floden genom vårt boende och det visade sig att det var vi, två namibier och en guide som skulle ge oss ut med den lilla båten. Vi gled lugnt genom vattnet och fokuserade mest på fåglar, något namibierna visade sig kunna mycket om. De berättade också hur fascinerande det var för dem att vara kvar i sitt eget land, men samtidigt se en helt annan omgivning än öknarna de var vana vid.

Vi såg bland annat många fina kingfishers, men också andra djur. En apa som såg ut som Herr Nilsson lekte i ett träd, flodhästar gick på botten från den ena sidan floden till den andra och en stor krokodil värmde sig i dagens sista solstrålar. Det var dock svårt att fånga djuren på bild då grönskan längs flodbankerna var så frodig och tät. Vi är glada att vi hade kikare med oss och njöt av att bara vara i nuet.

Lokalbefolkningen tillverkar kanoter av stora stammar, så kallade mekoro (pluralformen för mokoro), som de använder för transport och fiske. Vår guide berättade att de då och då tar sig över gränsen och går iland i Zambia även om de formellt inte får. I takt med att solen närmade sig horisonten blev det kallare och vi väntade ut solnedgången innan vi åkte tillbaka mot vårt boende. Vissa solnedgångar i livet är något alldeles extra och det här var en av dem.

CAPRIVI HOUSEBOAT SAFARI LODGE

Vår första natt i Namibia skulle vi bo på Caprivi Houseboat Safari Lodge, under stora mahognyträd i grönskan precis intill Zambezi. Miljön var enkel men samtidigt rustik och vi satt ute i mörkret under stjärnhimlen och väntade på att pizzan vi beställt från en pizzeria någonstans skulle komma. Det tog ungefär en timme och under tiden hade vi sällskap av hunden Milla som la sitt huvud i mitt knä, en eller flera flodhästar som gjorde läten nere vid vattnet och myggen som bara blev fler och fler. Fåglarna hade tystnat och syrsorna tagit vid. De spelade i olika tonarter, på olika avstånd, och ackompanjerades då och då av andra djur som också ville höras i natten.

Caprivi Houseboat Safari Lodge har fem stugor med öppna fasader och badrum direkt under himlen vilket gör att gränsen mellan utomhus och inomhus suddas ut. Natten var kall och vi sov under myggnät som vi omsorgsfullt stoppat in oss i. När morgonen kom hade fåglarna tagit över igen och när solen gick upp sjöng de som mest intensivt – en fin påminnelse om att vi var mitt ute i naturen.

PÅ VÄG MOT KONGOLA

När vi satte oss i bilen igen och slog på radion spelades “Wild world” med Cat Stevens. Vi fortsatte B8 drygt elva mil västerut, mot Kongola. Vi körde förbi stora termitstackar i sanden, några getter passerade över vägen och vid ett tillfälle stannade en polis oss och undrade vart vi skulle. Återigen runda lerhus med halmtak. Vi stannade kort till vid en bosättning och två kvinnor berättade att det brukar passera elefanter på deras mark och att det fanns fyra lejon i närheten. De förklarade också att getterna går till skogs under dagtid och självmant kommer tillbaka på kvällen.

B8 går som en pulsåder genom hela Caprivi. Remsan överfördes 1890 från brittisk kontroll till Tyska Sydvästafrika, med syfte att ge tyskarna tillgång till Zambeziområdet. Ursprungsplanen var att bygga en järnväg här och sedan, med hjälp av Zambezifloden, få en transportled ända ut till östkusten där tyskarna hade fler kolonier. Men när det upptäcktes att floden inte var segelbar så högt upp blev aldrig heller järnvägen byggd. Trots att tyskarna lämnade Namibia redan 1915 har Capriviremsan behållit sitt namn efter den tyska rikskanslern Leo von Caprivi.

CAMP KWANDO

I Kongola, ungefär där Zambia slutar och Angola tar vid, lämnade vi B8 och tog vänster in på väg C49. Nu var vi återigen på väg mot Botswana och floden Kwando. När vi kört ett par mil tog vi höger in på en sandväg som vi följde i ytterligare fem kilometer innan vi till slut parkerade vid vårt nästa boende – Camp Kwando. Här skulle vi stanna våra sista två nätter i Namibia.

Så snart vi stängt av motorn blev vi välkomnade av ett par nyfikna apor som klättrade upp på bilen, och så blev vi kvar en god stund alla fyra. Camp Kwando skulle visa sig vara en plats som gjord för att inte stressa upp sig eller befinna sig någon annanstans än i nuet. Inget internet, fantastiskt god mat lagad från grunden, ingen annan omgivning än naturen.

Vi checkade in i vår bungalow som var uppbyggd på pålar intill floden. Aporna sprang omkring på räckena utanför och personalen förklarade att vi skulle gömma all eventuell mat eftersom ekorrar kom in så fort vi lämnade rummet. Precis som på vårt förra boende var det öppet mellan väggarna och taket och mycket riktigt var ekorrarna inne och röjde när vi inte var där. Vi hörde hur flodhästar, apor och hyenor väsnades utanför på natten och vi var noga med hålla utkik efter krokodiler så fort vi gick nära vattnet.

Camp Kwando har bestämda middagstider med bordsservering och mat lagad på lokala råvaror. Vi åt invirade i filtar, vilket behövdes eftersom kylan kom snabbt på kvällen. Personalen sjöng och dansade afrikansk dans vilket gjorde middagarna här till riktigt fina upplevelser. Stjärnhimlen ovanför var fantastisk, med vintergatan synlig för blotta ögat. Det enda vi saknade var varmare kläder.

SAFARI I MUDUMO NATIONALPARK

Efter en nollgradig natt och en dusch i kallvatten frös jag så mycket att jag hade svårt att prata i kylan till frukost. Vi hade en spännande dag med två safaris framför oss, en i jeep i Mudumo nationalpark och en med båt på floden Kwando. Vi var helt enkelt inte förberedda på hur kallt det kan vara i Afrika på nätterna och det skulle dröja till långt in på förmiddagen innan jag hade tinat.

Mudumo nationalpark grundades 1990, precis innan Namibias självständighet från Sydafrika. Området är inte inhägnat och är en viktig korridor för många vilda djur som migrerar mellan Angola, Botswana, Zambia och Zimbabwe. På senare år har parkerna i de olika länderna också börjat samarbeta vad gäller kampen mot tjuvskytte, brandhantering, viltövervakning och omlokalisering av djur.

Vi hade bokat turen genom Camp Kwando och åkte med en guide och en kanadensisk familj. Till skillnad från guiden under vår jeepsafari i Botswana körde den här guiden lugnt och stillsamt och vi fick gott om tid att hinna se djuren omkring oss. Eftersom Mudumo nationalpark ligger en bit från de vanliga turiststråken har parken få besökare och vi såg i stort sett inga andra jeepar alls. Dessutom ligger parken i ett område med mycket malaria, vilket man bör ha i åtanke innan man åker hit. Vi hade grundat med malariaprofylax och reste i juli, några månader efter regnperioden.

Vi var ute i fyra timmar och såg antiloper, apor, elefanter, flodhästar, giraffer, impalas, krokodiler, kudos, vildhundar, zebror och en mängd olika fåglar. Vildhundarna var speciella och ovanliga och dem såg vi bara på avstånd. Det finns även stora kattdjur i parken men dem hade vi inte turen att se. Däremot pekade guiden upp mot ett högt träd där det hängde en död impala och förklarade att den hade blivit uppsläpad dit av en leopard.

TUR PÅ FLODEN KWANDO

På eftermiddagen var det sedan dags för en två timmars flodtur på Kwando, som utgör gränsen till Botswana. Liksom alla floder i södra Afrika varierar flödet kraftigt mellan regnsäsong och torrsäsong. Det var bara jag, Lotta och vår guide som åkte ut i det lunga vattnet och guiden, som bodde längre ner längs floden, pekade och beskrev hur vissa vattenvägar där han var van att åka inte gick att ta nu på grund av att floden bitvis nästan slukats upp av våtmarken.

Vi åkte söderut och såg krokodiler, flodhästar, fåglar och impalas. Jag fascinerades av hur smidiga de stora krokodilerna och flodhästarna var när de gled ner i vattnet. Vi kunde se ett par nyfikna ögon som tittade upp, men sedan lämnade de knappt en krusning kvar när de försvann under ytan. Båten var ganska liten och guiden höll hela tiden utkik efter faror. När vi såg en flodhäst med en liten unge berättade han att situationen snabbt skulle kunna bli farlig och vi körde därifrån.

Även flodturen bokade vi genom Camp Kwando och vi är riktigt nöjda med båda våra safaris i Namibia.

PÅ VÄG TILLBAKA MOT BOTSWANA

Efter ytterligare en kall natt på Camp Kwando var det dags att köra tillbaka mot Botswana. Trafiken var gles och morgonljuset kastade långa skuggor på den raka vägen. Vi hade fri sikt över det öppna landskapet och efter korsningen i Katima Mulilo hade vi dessutom full tank. Radion fungerade bara sporadiskt men vi kopplade in Spotify, lyssnade på afrikanska rytmer och kände vinden i ansiktet genom halvöppna fönster.

Vi pratade om skillnaderna mellan Capriviremsan och det övriga området kring Zambezi – hur allt hade känts fattigare här. Att de få människor vi hade fått kontakt med utanför våra boenden hade varit kärva, men samtidigt vänliga. Innan vi passerade gränsen i Ngoma fick Lotta sätta sig vid ett bord i solen och fylla i en rad uppgifter för hand, dels om oss men framför allt om bilen. Samtidigt verkade den kvinnliga gränsvakten helt obrydd och lyfte aldrig blicken från dokusåpan på sin mobil.

Från Capriviremsan tar jag med mig en känsla av frihet och enkelhet, fina upplevelser av ett rikt djurliv och minnen av en kall men fantastisk stjärnhimmel – långt från städernas störande ljus. Vi har bara sett en liten del av Namibia, men samtidigt en speciell del helt annorlunda resten av landet. Nu längtar jag bara efter att få uppleva mer.

LÄS MER: