Noshörningar och vildmark i ZAMBIA

Världens största vattenfall, safari till fots med chans att se noshörning och en tidigare kolonial huvudstad. Södra ZAMBIA har mycket att erbjuda på liten yta. Vi kombinerade Addis Abeba med Zimbabwe, Botswana, Capriviremsan i Namibia och Zambia och fick en fantastiskt upplevelserik resa.

Vi skulle besöka Zambia två gånger under vår afrikaresa sommaren 2024. Första gången över dagen från Zimbabwe för att se Victoriafallen, och andra gången en dryg vecka senare. Då skulle vi stanna i tre nätter på ett hotell precis intill Zambezifloden, utforska staden Livingstone och jag skulle få gå på mitt livs första walking safari. Zambia är ungefär lika stort som Sverige och Finland tillsammans och trots att vi bara såg en liten del av landet fick vi med oss många fina minnen härifrån.

VICTORIAFALLEN

Zambia har fått sitt namn från Zambezifloden, som har sina källor i landets nordvästra hörn. Vi gjorde entré till fots, långt nere i söder, på bron över floden som här utgör gräns mellan Zambia och Zimbabwe. Nedanför oss forsade vattnet fram och vi blev stående en stund. Beundrade utsikten och iakttog människorna som passerade här i sin vardag – några till fots, en del på cykel, någon enstaka bil. Kartonger och bärkassar som skulle från det ena landet till det andra. Samt en och annan turist precis som vi.

Utsikten mot Victoriafallen från Victoria Falls Bridge är storslagen. Man ser inte så mycket av själva fallen, men den vita dimman ger ett djup till omgivningen och det är just dimman som också gett fallen dess lokala namn, Mosi-oa-Tunya – “röken som dundrar” eller “molnet som åskar”. Gränspassagen vid bron gick smidigt och snart var vi framme vid entrén till nationalparken Mosi-oa-Tunya. Det kostade tjugo amerikanska dollar i entré och personalen var noga med sedlarna, som knappt fick vara det minsta slitna eller vikta.

Victoriafallen delas mellan Zambia och Zimbabwe och vi hade sett dem från Zimbabwe dagen innan. Kartorna på den här sidan var inte lika bra och utsiktspunkterna inte heller lika tydligt markerade, men området är också något mindre i Zambia och det var ändå lätt att hitta. Fallen, som är ett UNESCO världsarv, är ungefär 1,7 kilometer i bredd och över hundra meter högt, och det här måste vara en av de platser i världen där människans litenhet blir som mest påtaglig. Jag upplevde dessutom att vi kom något närmare vattnet från den zambiska sidan.

En populär aktivitet här är att bada i Devil’s Pool, och känna suget från fallen precis vid kanten. Men eftersom vi var här i juli, bara några månader efter regnperioden, var vattennivåerna fortfarande för höga och Devil’s Pool avstängd för badare. I stället tog vi en brant promenad ända ner till Zambezi, till Boiling Pot. Det var en trevlig avstickare som tog lite på benen och vi såg många apor längs stigen.

Längst nedifrån belönades vi med en fin utsikt över Victoria Falls Bridge, som byggdes 1905 utefter en idé av Cecil Rhodes – kolonisatören som gav brittiska Rhodesia sitt namn. Bron var en del av ett storslaget järnvägsprojekt som skulle förbida Kairo med Kapstaden, men som aldrig helt blev av. Rhodesia var ursprungligen uppdelat i Nord- och Sydrhodesia, där Nordrhodesia (dagens Zambia) var ett brittiskt protektorat och Sydrhodesia (dagens Zimbabwe) en brittisk koloni. Zambia blev självständigt 1964.

THE VICTORIA FALLS WATERFRONT

En vecka senare hade vi hunnit resa både i Botswana och längs Capriviremsan i Namibia. När vi tog oss in i Zambia för andra gången var det via gränsen i Kazungula, det enda området i världen där fyra länder möts. Vi kom med taxi från Botswana och i den stora, moderna ankomsthallen samsades både de botswanska och zambiska myndigheterna. Vi fick våra stämplar i passen och efter att vi fotats i ett litet hälsocenter gavs vi klartecken att resa vidare.

Vägen mot Livingstone var rak och landskapet utanför torrt. Efter sju mil var vi framme vid vårt boende, the Victoria Falls Waterfront, precis intill Zambezifloden. Här skulle vi stanna i tre nätter och också välja att spendera en hel del tid. Vi var i slutet av vår afrikaresa och njöt av närheten till floden och friska, ljumma vindar. Båtar tog ut turister på solnedgångsturer, men eftersom vi redan varit ute på tre flodturer tidigare under resan valde vi att denna gång stanna på land.

Det var relativt många västerlänningar som bodde här vilket vi var lite ovana vid, men äntligen var vi också på en plats där vi kunde äta god tillagad lunch. Vi beställde in tomatsoppa, samosa, risbollar och Mosi – den lokala ölen. Ett gäng apor lekte på terrassen och när vi tog en kvällspromenad inom området såg vi två krokodiler och en flodhäst. Närheten till naturen och djuren i denna del av Afrika är verkligen helt fantastisk. Lite mer överraskande, och potentiellt farligt, var det dock att det kom en stor ensam elefant gående precis utanför grinden till vårt boende när vi skulle ta oss in mot stan.

LIVINGSTONE

Staden Livingstone, som tidigare var huvudstad i Nordrhodesia, har fått sitt namn efter upptäcktsresanden David Livingstone. Livingstone hade egentligen tänkt åka till Kina, men då krig bröt ut där blev det Afrika i stället. Livingstone korsade och kartlade kontinenten från kust till kust, det var han som döpte Victoriafallen efter Storbritanniens drottning och han arbetade även aktivt mot slaveriet.

När Livingstone dog i Zambia 1873 av malaria och dysenteri ville Storbritannien få tillbaka hans kropp så att den kunde begravas. Stammen i byn där han dog skar då ut hjärtat, och det sägs att de satte en lapp med texten “You can have his body, but his heart belongs to Africa!” på hans mumifierade kropp. Hjärtat begravdes sedan i byn Chitambo och kroppen i Westminister Abbey i London.

Livingstone ligger bara ett par mil från Victoriafallen och har cirka 180 000 invånare. Vi tog en taxi hit från vårt boende. Väl inne i city strosade vi runt en stund, gick till ett par marknader och besökte även Zambias äldsta och största museum. Vi betalade också tre zambiska kwacha (motsvarande 1 krona och 20 öre) i entré till Mukuni Park för att få lite skugga och vila benen. Parken var inte så välskött, men vi hade ändå en trevlig stund och många lokalbor kom fram och hälsade.

MARKNADER

Bredvid parken ligger en turistmarknad, Mukuni Park Curio Market, med souvenirer som skulpturer och smycken. Där stannade vi en stund och såg hur en träelefant fick sin bets. Livingstone har även en större marknad, Maramba Market, dit vi inte tog oss. Det hade bara tagit en halvtimme att gå från där vi befann oss, men vi hittade en annan marknadsplats som låg närmare.

I hörnet Kapondo Street och Mokambo Road ligger en stor byggnad med marknadsstånd i tre våningar, Zimbabwe Market. Här säljs allt! Filtar, begagnade västerländska kläder och skor, skolböcker, frukt och grönsaker, kryddor, teknik… Marknaden var välorganiserad med olika sektioner och här fanns även sömmerskor som satt och arbetade. Jag tyckte särskilt mycket om att det gick att fotografera grönsaksstånden som bredde ut sig nedanför genom fönstren.

LIVINGSTONE MUSEUM

Livingstone Museum grundades 1934 och är det största och äldsta museet i Zambia. Ursprungligen låg det i en gammal domstolsbyggnad, men det har flyttat ett par gånger och byggnaden det ligger i nu byggdes specifikt för museet och stod klar 1951. Livingstone Museum täcker ett brett spektrum av ämnen som rör Zambia, bland annat landets politiska historia. Här finns även en sektion om David Livingstone och en del uppstoppade djur.

Utanför träffade vi en norrman som under sex månader tagit sig ner genom Afrika med start i Kairo. Han hade inte träffat någon han kunnat prata norska med under hela tiden så han var verkligt glad att se oss och ville inte sluta prata. Vi hittade också två fina grytunderlägg i museibutiken som vi köpte med oss hem.

WALKING SAFARI I MOSI-OA-TUNYA

Trots att vi under resan varit på flera safaris, både i Botswana och Namibia, hade vi ännu inte sett någon noshörning. Vi hade tagit oss fram med jeep och med båt, men heller aldrig gått till fots. Därför såg vi extra mycket fram emot vår safari här i Zambia – en walking safari med goda chanser att se just noshörning. Vi hade bokat en eftermiddagstur och blev hämtade med jeep på vårt boende klockan 13.30. Det var bara jag, Lotta, vår guide och snart också vapenmannen Eric, som väntade på oss i Mosi-oa-Tunya nationalpark.

Det sägs att fenomenet walking safaris föddes i just Zambia. När man lugnar ner tempot och vandrar med sina egna fötter direkt på marken börjar man också lägga märke till skatter i naturen man inte upptäckt annars. En perfekt prickig fjäder, spännande spår i sanden, en sfäriskt formad dyngbaggeboll, märken på ett träd som avslöjar att en elefant nyligen kliat sig just där. En safari handlar lika mycket om de små sakerna som om de stora – och när du går till fots blir du själv en del av omgivningen.

Vi fick en noggrann genomgång innan vi lämnade jeepen. Det var viktigt att vi höll ihop och att vi hela tiden gick på led. Ingen fick hamna på efterkälken eller lämna flocken, i så fall skulle vi utsätta oss för fara. Vi skulle hålla oss lugna och lyssna på vår guide, som visade sig ha fascinerande mycket kunskap om djuren och landskapet vi befann oss i. Och nej, Eric hade aldrig behövt använda sitt vapen.

Guiden såg noshörningarna långt innan vi. Han stannade och pekade och känslan av att se de mäktiga djuren och långsamt närma sig var enorm. Precis som inför de stora vattenfallen blev min litenhet plötsligt påtaglig. Vi stod framför två av totalt nio vita noshörningar som finns i parken. Med breda käftar och vackra horn. Som två stora tanks.

Noshörningarna är akut hotade och löper extremt stor risk att dö ut i vilt tillstånd. Zambia hade en gång i tiden en stor population av svarta noshörningar, men på grund av tjuvjakt utrotades de här 1998. Under 2000-talet har de återintroducerats, och då har man även introducerat vita noshörningar i två av landets nationalparker. Förutom noshörningar såg vi också flera andra fina djur, som bufflar, elefanter, giraffer, impalas och zebror. Parken saknar stora kattdjur eftersom området här är för litet för dem.

Efter våra tre nätter i Zambia hade vi bara en natt kvar på vår afrikaresa. Den skulle vi spendera i Zimbabwe så att vi sedan hade nära till flygplatsen i Victoria Falls. Vi passerade gränsen på samma plats som vi tagit oss in i Zambia första gången, över Victoria Falls Bridge. Denna gång åkte vi en taxi i Zambia och tog sedan en ny i Zimbabwe, men trots att vi passerade över bron i bil fick vi ändå en skymt av de mäktiga fallen. Det sista jag såg i Zambia var annars en stor babian som satt vid gränsen och åt på ett kålhuvud. Vattenfall och djurliv – en perfekt avslutning på våra härliga dagar här.

LÄS MER: