Dåtid, nutid & vildåsnor på norra CYPERN

Den norra delen av CYPERN är inte lika välbesökt som den södra, kanske eftersom det inte är fullt lika enkelt att ta sig hit. Vi stannade här i tre nätter och hann uppleva en intressant historia, orörd natur och en helt fantastisk sandstrand. Trots att norra Cypern bara omfattar ungefär en tredjedel av ön finns här halva kuststräckan.

FRÅN SÖDRA TILL NORRA CYPERN

Vi landade på Larnaca International Airport och tog oss direkt mot Kyrenia på norra Cypern. Det var 27 grader varmt och mulet. Bussen från flygplatsen åkte till en liten bussterminal utanför huvudstaden Nicosia där vi fick gå av och korsa en större väg för att sedan vänta på en annan buss som kunde ta oss in till centrum. Vi kom mitt i rusningstrafiken och fick trängas i mittgången men det var också fint att få en glimt av det cypriotiska vardagslivet. En kvinna i blommig blus hade köpt en bukett med rosa tagetes, konduktören var småirriterad på några studenter som pratade för högt och jag tänkte att det här är exakt det vi hade gått miste om om vi i stället valt att ta taxi.

Väl inne i Nicosia fick vi gå en bit på huvudgatan på den södra sidan för att komma till gränskontrollen, och därefter gå en något längre sträcka på den norra sidan för att komma till bussterminalen – varifrån en liten och sliten buss utan bälten körde oss till dagens slutdestination. Totalt hade vi då åkt tre olika bussar, passerat en gräns och även gått en del. En inblick i hur krångligt det kan vara att leva i ett delat land.

KYRENIA

Cyperns moderna historia har präglats av konflikter mellan öns två stora folkgrupper – grekcyprioterna och turkcyprioterna. År 1974 invaderade Turkiet den norra delen av ön och landet delades. Här, på den norra sidan, är valutan turkiska lira och de officiella språken turkiska och engelska. Arvet från Storbritannien finns, förutom i språket, bland annat också kvar i att det fortfarande är vänstertrafik. Hela ön var en brittisk koloni fram till år 1960.

Kyrenia, eller Girne som staden heter på turkiska, ligger vid kusten norr om Nicosia. Här bor ungefär 30 000 människor och staden är framför allt känd för sin pittoreska hamn och en borg från år 330 efter Kristus. Vi checkade in på Sofia Boutique Hotel, ett trestjärnigt hotell med fint läge i stadskärnan och en liten pool på innergården.

Hamnen kantas av kaféer, barer och restauranger som serverar en rad både lokala och internationella rätter. Från färska skaldjur till traditionell turkisk meze. Första kvällen åt vi uppe på en takterrass, men senare skulle vi även äta vegetarisk moussaka och meze på en restaurang vid kajkanten – med duk på bordet och tända ljus. Det var inte så många turister i Kyrenia när vi var här, vilket gav staden en genuin känsla. Det var turkcyprioter, katter, hundar, ett fåtal turister och vi.

Tyvärr hade vårt bagage flugit till Oslo och inte till Cypern och vi upptäckte ganska snart att det var lätt att hitta elektronik och sprit i butikerna men svårare att lyckas köpa tandkräm. Det finns också många kasinon på norra Cypern som drivs av turkisk organiserad brottslighet, vilket lockar hit både turkar och hedonister från södra Cypern. Precis som de flesta platser lyckades Kyrenia vara en kombination av charmigt och ocharmigt.

Bland det charmigaste var gränderna. Varje dag vaknade vi till böneutropen och gick sedan ut för att leta frukost. På morgnarna förstärktes fågelsången mellan stenväggarna och det var knappt några andra människor ute. En morgon åt vi dessutom gratis eftersom den lilla serveringen vi hittade inte hade något system för att ta betalt för frukost och därför inte heller ville ha våra pengar. Samma morgon delade jag min frukosttallrik med en lurvig liten vit hund från gatan som till skillnad från mig inte var vegetarian.

VAROSHA

Vi hade Kyrenia som bas och gjorde utflykter därifrån. En dag tog vi bussen till Famagusta (Gazimagusa på turkiska), en något större stad på Cyperns östkust. Under slutet av medeltiden var Famagusta medelhavsområdets främsta handelsstad, men vi kom inte hit för de traditionella sevärdheterna utan i stället för att fokusera på nutidshistorien.

I stadsdelen Varosha (Maras på turkiska), sköljer vågorna in på en folktom strand. Fönstren i höghusen och hotellen intill gapar tomma. En gång var detta ett av världens populäraste semesterparadis, men sedan sensommaren 1974 har platsen lämnats att förfalla bakom taggtråd och oljefat. Enligt en FN-resolution från 1984 bör husen återgå till de grekcypriotiska ägarna som tvingades lämna området vid den turkiska invasionen, men ingen har fått flytta tillbaka och Varosha har därför förblivit en spökstad.

Först hösten 2020, mitt under pandemin, öppnade turkisk militär upp området för besökare – men bara under vissa tider. Vi gick ungefär två kilometer från bussen i Famagusta till huvudentrén där vi fick betala inträde och också kunde hyra elsparkcyklar. Det var redan en del turister här som tog sig fram till fots, på cyklar eller med elsparkscyklar, men bara på de gator som öppnats upp. När vi väl gjorde dem sällskap var det inte möjligt att bara fokusera på omgivningarna, utan vi behövde också ha lika mängd fokus på alla andra trafikanter som inte verkade veta om det var höger- eller vänstertrafik som gällde just här.

För utomstående är det en gåta varför denna en gång så blomstrande stadsdel fått stå öde så länge. För grekcyprioterna är det fortfarande ett öppet sår, och för de turkcyprioter som bor i Famagusta har det kanske blivit normalt i det onormala att alltid skymta Varosha som en kuliss, men inte kunna gå dit. Hotellen, butikerna och kaféerna faller samman på grund av bristen på underhåll och ogräs och kaktusar har tagit över asfalten.

HALVÖN KARPAZ

Vi ville också ta oss hela vägen ut på halvön Karpaz, den långa armen som sträcker sig åt nordöst i Medelhavet. Strömmen var avstängd några timmar när vi skulle boka hyrbil, men efter att killen i hotellreceptionen delat sitt 3G med mig kunde vi till slut hitta en bil. Det var ovanligt klurigt, dels eftersom inget av de vanliga hyrbilsföretagen finns på norra Cypern, dels eftersom det bara gick att hyra bil i tre dagar trots att vi bara behövde den i en. Vi hyrde till slut med Pacific Rent a Car, som fått bra betyg, och klockan hann bli runt lunch innan vi kom iväg.

Sista möjligheten att tanka var i Rizokarpaso (Dipkarpaz på turkiska), en av få platser på ön där grekcyprioter och turkcyprioter fortfarande lever tillsammans. Här står den ortodoxa kyrkan och moskén intill varandra lika rakryggade. Vi stannade till för att sträcka på benen och ta en kaffe. Redan när vi klev ur bilen var det tydligt vem som hade bäst koll i staden och som även tyckte sig bestämma – en stor svart hankatt som såg ut att ha krigat en del för sin position. Men den lite trubbiga slagskämpen visade sig även ha en mjukare sida och valde att gosa i mitt knä under hela fikat. När kaffet var uppdrucket ville ingen av oss gå, varken han eller jag.

Landskapet var gult och torrt, med frodiga gröna buskar och inslag av framför allt rosa och lila vildblommor. Här och var fanns olivträd, citronträd och apelsinträd och också små ödehus i sten som för länge sedan övergivits av sina ägare. Vi hade hört att vägarna på Karpaz kunde vara i dåligt skick och var därför positivt överraskade att det var asfalt så pass länge, men successivt blev vägarna mindre, gropigare och sämre.

Halvön är känd för sina vildåsnor. Åsnorna tros vara ättlingar till tamåsnor som lämnades kvar på 1970-talet när grekcyprioterna som bodde här fick flytta på grund av invasionen. Vi hade sett fram emot att kanske få en skymt av en åsna och var förväntansfullt utrustade med både kikare och långt objektiv på kameran. Något dåligt pålästa kanske, eftersom det snart visade sig att åsnorna till och med stack in sina mular i bilen i jakt på morötter.

Sista kilometerna bestod av grusväg, till slut så dålig att vi ställde bilen och valde att gå. Udden, Cape Apostolos Andreas, låg framför oss med Medelhavet i alla väderstreck utom det vi just kommit ifrån. Det satt en man i ett litet vakthus med flaggor på taket men annars var vi ensamma. Det var fint – oexploaterat och kargt. Det ligger ett kloster inte långt från udden, på den plats där Sankt Andreas, en av Jesus lärjungar, sägs ha gått på grund med sitt skepp och funnit en källa med läkande vatten.

Vi uppskattade den orörda naturen på Karpaz, liksom de gyllene stränderna som slingrade sig längs kusten. På tillbakavägen svängde vi av på en liten guppig grusväg och badade på Golden Beach. Det var bara sand, sand och åter sand. Vi plockade upp det enda skräpet vi såg, en ensam plastpåse, och konstaterade att vi förmodligen haft sommarens bästa bad redan i april. Det hann bli mörkt innan vi var tillbaka i Kyrenia.

Från norra Cypern tog vi bussen tillbaka till Nicosia, där vi stannade ett par nätter innan vi avslutade resan på södra Cypern. Den lilla bussen hade inga avgångstider, utan gick så fort den blev full. Vi betalade 70 Turkiska lira kontant, motsvarande 19 kronor, och fick åka baklänges och precis som alla andra utan säkerhetsbälten. Vi var de enda turisterna och med tanke på hur trångt det var skulle vi kanske vara tacksamma att inte allt vårt bagage hade kommit fram. Vilka bra dagar vi hade haft!

LÄS MER: