I faraonernas EGYPTEN

Vi reste till EGYPTEN framför allt för att uppleva Kairo och Giza, men också för att se Nilen och snorkla i Röda havet. Vi landade i Hurghada, i ett landskap av sand och karga kullar, och hade en intensiv vecka framför oss. Särskilt eftersom vi inte heller ville missa det historiska Luxor.

HURGHADA

Egypten har funnits på turistkartan i århundraden, och kanske är man inte på riktigt berest om man inte varit här. Jag har alltid vetat att jag velat åka hit, men aldrig tidigare aktivt planerat för hur resan skulle gå till. Inte förrän nu, under vårvintern 2022, när resor utanför Europa plötsligt var rimliga igen. Restriktionerna efter pandemin hade släppt och Lotta och jag längtade efter något exotiskt. Valet föll på Egypten.

Vad som kanske överraskade mest var att vi skulle åka på charter. Efter noga övervägande hade vi kommit fram till att det var det smidigaste alternativet. Vi skulle ha vår bas i Hurghada och göra en utflykt till Luxor därifrån, och sedan flyga till Kairo och bo en natt vid Nilen. Applåderna när Novair-planet från Apollo landade i Hurghada var lika ljudliga som jag minns dem från 1996 när jag var på semester med mamma i Alanya.

Vi hade valt Hotel Arabia Azur, inte för fint, men verkligen tillräckligt komfortabelt för oss. Dessutom hade hotellet egna tennisbanor och en pir varifrån det gick att snorkla. Katterna som bodde på området hade egna matstationer och såg välmående ut, vilket gjorde att även vi kunde slappna av och ha några riktigt bra och sköna dagar här.

För att få optimal snorkling valde vi att följa med på en utflykt till ön Mahmya som organiserades av dykcentret Ilios. Röda havet är ett av världens bästa dyk- och snorklingsvatten och vi stannade på två platser under vår heldag på havet. Vi såg fiskar i alla färger och former, några jättemuränor och en prickig orm. Korallrevens färgpalett gick framför allt i gult och lila och det var lika fängslande som fascinerande att långsamt följa livet under ytan. Dagen avslutades på bästa sätt, med att några delfiner gjorde oss sällskap på vägen tillbaka in mot Hurghada.

För inte så länge sedan var Hurghada bara en liten fiskeby utmed Röda havet, men i takt med att turismen kom på 80-talet växte också samhället successivt till en stad. Redan från flygplanet syntes det tydligt att Hurghada var en ny plats, liksom dittvingad längs med kusten av människan. Bakom raderna av ljusa, kubiska betonghus väntar ingenting annat än sandstensklippor och ökenvidder. Här växer inga träd och det finns ingen naturlig grönska.

Hurghada har idag cirka 200 000 invånare och består framför allt av två stadsdelar – El Dahar och Sekalla. I El Dahar, som är den äldsta och mest genuina stadsdelen, finns den stora basaren. Men eftersom vi senare skulle uppleva de gamla delarna av Kairo valde vi istället att fokusera på Sekalla med Al Mina Mosque och Hurghada Marina. Vi promenerade från hotellet på dammiga och vältrafikerade vägar. Väl framme hann vi precis se moskén innan grindarna stängdes. Vi besökte också en livlig fiskmarknad och jag lyckades fota moskén från en fiskehamn där män i olika åldrar långsamt arbetade med sina båtar. Fiskehamnen var inte ämnad för turister men vi frågade snällt ett par vakter vid entrén som lät oss passera.

LUXOR

Vår utflykt till Luxor blev en resa tillbaka i historien. Vi blev upphämtade med Apollos buss redan klockan halv fem på morgonen under vår tredje dag i Egypten. I fullmånens sken körde vi först en bit söderut längs kusten innan vi vek av västerut rakt in i öknen. Till en början var vidderna dunkla, men snart värmde solen upp himlen vid horisonten och det gick enklare att urskilja konturerna av enstaka hus här och var i ökenlandskapet. I takt med att vi närmade oss Nilen blev ljuset mer och mer intensivt.

Grönskan kom plötsligt. Linjen mellan öknens brungula toner och det odlade landskapet var knivskarp, helt utan övergång. Först sand. Sedan tveklös frodighet. Vi hade kommit fram till Nilens östra flodbank och vek nu återigen av söderut, längs ändlösa odlingar av potatis, jordgubbar, banan och tomat. Egyptens jordbruk är primitivt och jag har aldrig tidigare sett så många åsnor. De arbetade på fälten, drog vagnar längs grusvägarna och stod och vilade i skuggan under palmerna. Åsnor överallt. Och vaktande män med militärkläder och gevär vid var och varannan vägkorsning.

Efter ungefär fyra timmars körning var vi till slut framme i Luxor, en stad som storleksmässigt är jämförbar med Hurghada men som bär på en betydligt rikare historia. I det forntida Egypten hette staden Thebe och var landets huvudstad. Härifrån styrde faraonerna i över tusen år. Lämningarna som finns kvar ger oss en enastående vittnesbörd om tiden då den gamla egyptiska civilisationen blomstrade.

TEMPELSTADEN I KARNAK

Det största religiösa templet som någonsin byggts är Karnaktemplet i Luxor. I stort sett alla härskare i det forntida Egypten har satt sina spår i detta enorma tempelkomplex. Området började bebyggas på 1300-talet före Kristus och sedan dess har ungefär trettio faraoner gjort sina egna tillbyggnader och förändringar, vilket bidragit till en komplexitet och mångfald som inte kan hittas någon annanstans. Det första vi möttes av var en magnifik allé av sfinxer. Allén ledde fram till det stora templet, som rests till solguden Amon-ras ära.

Tempelväggarna, pelarna och obeliskerna i Karnak är täckta av hieroglyfer – som välbevarat har förmedlat sitt budskap i tusentals år. Denna bildskrift är komplicerad och kunde bara tydas av en utbildad överklass, vilket också gjorde att den så småningom ersattes av andra, mer effektiva system.

Av alla symboler vi såg intresserade den lilla skalbaggen mig mest. Vår guide berättade att det sägs att solen skapades av en skalbagge som rullade en boll av spillning som den sedan sprätte upp på himlavalvet. Berättelsen tilltalar mig. Det vilar liksom något ödmjukt över tanken att källan till liv på jorden skapades av något så oansenligt som en insekt och lite dynga.

Det finns fördelar med att åka på arrangerade utflykter. Resan till Luxor var smidig eftersom alla transporter ingick, och vi behövde inte heller fundera på några öppettider eller entrébiljetter. Vår guide var en egyptisk egyptolog. Han hade kunskap om allt som var värt att veta om det forntida Egyptens kultur, språk, religion och historia. Gruppen var inte så stor, vi var nog ungefär tjugo personer totalt.

Att åka arrangerat skulle kunna vara det optimala upplägget, men allt har ett pris. Vi fick ingen egentid att utforska tempelområdet och hade jag inte brutit mig ut från gruppen då och då hade jag knappt kunnat fota. Både Lotta och jag upplevde också att vi inte hann ta in atmosfären. Det fanns ingen tid att varken reflektera över det vackra i detaljerna eller det storslagna i själva platsen. Det är inte säkert att vi hade varit här längre om vi varit själva, men vi hade spenderat tiden annorlunda.

Gruppens mest anonyma medlem var vår säkerhetsvakt. Han var diskret klädd i kostym och solglasögon och bar vapen. Han var i närheten hela tiden utan att jag knappt lade märke till honom. Terrordåd mot turister har dessvärre förekommit ett flertal gånger i Egypten. På hotell, i bussar och vid de stora sevärdheterna. Just i Luxor dödades 62 personer i ett större attentat 1997. Omgivningarna kändes fridfulla när vi var här, men Egypten har fått arbeta hårt med säkerheten för att behålla turismen.

NILEN

Nilen, livets flod, är den näst längsta floden i världen och den slingrar sig genom elva av Afrikas länder. I större delen av Egypten breder Saharaöknen ut sig, och det är i stort sett endast längs med Nilen – en sträcka på hundra mil – som det går att leva. Utan Nilen hade ingen forntida egyptisk civilisation existerat. Floden befruktar öknen med vattenmassor från de etiopiska monsunregnen och med ett livgivande, svart slam. Än idag bor nästan hela Egyptens befolkning utefter Nilens bördiga sluttningar.

Tempelstaden i Karnak ligger på Nilens östra flodbank. När vi nu skulle vidare mot Konungarnas dal, som ligger på den västra sidan, fick vi därför korsa denna mäktiga, mytomspunna flod i en liten taxibåt. För både vår guide och många i gruppen verkade det mest vara en transportsträcka, men för mig var det en av resans absoluta höjdpunkter. Jag var så närvarande att jag under några minuter nästan kände mig integrerad med vattnet och som en del av historien.

Tryggt förtöjda vid stranden vi lämnade bakom oss låg en lång rad vita kryssare. Sedan 1869, när den unge och äventyrlige Thomas Cook organiserade den första Nilenkryssningen, har dessa båtar frekvent trafikerat framför allt sträckan mellan Luxor och Assuan. Kryssarna såg stiliga och ofördärvade ut, precis som om Agatha Christie fortfarande skulle kunna sitta där på däck och skriva sina romaner.

KONUNGARNAS DAL

I 1 700 år hade det varit tradition att faraonerna låtit sig begravas i monumentala gravar som skulle avspegla härskarnas storhet. Men under 1500-talet före Kristus övergav faraonerna sina förfäders pyramider och bytte taktik. I stället valde de ut en karg och avsides belägen dal där de i hemlighet lät hugga ut sina omåttligt utsmyckade gravar. De väl dolda gravarna skulle ge faraonerna evig vila, trodde de. Men verkligheten blev en annan. De giriga plundrarna hittade hit ändå, sedan kom de nyfikna arkeologerna och så småningom horderna av turister. Under högsäsong besöks Konungarnas dal idag av cirka femtusen människor dagligen.

I Konungarnas dal finns drygt sextio gravar. Området liknar en myrstack med underjordiska gångar och gravkammare, där alla är numrerade efter när de hittats. Det hade hunnit bli riktigt varmt när vi kom hit och det fanns ingenting i det torra landskapet som kunde skydda oss mot hettan förutom gravarna i sig. Vi gick i trånga, sluttande korridorer ner till gravkammare nummer åtta, sexton och sex som tillhört Merenptah, Ramses I och Ramses IX. Inga mumier eller skatter finns kvar, men väggarna pryds fortfarande av de hieroglyfer och målningar som skulle vägleda faraonerna genom dödsriket. Det skarpa solljuset bländade oss varje gång vi kom upp till marknivån igen, och jag var tacksam för både min hatt och mina solglasögon.

Den mest berömda graven i dalen, nummer sextiotvå, tillhör Tutankhamun. Graven skapade rubriker över hela världen när den hittades 1922, nästintill intakt, med tusentals föremål bevarade. Tutankhamun tog över tronen bara nio år gammal och dog ung. Han hann därför aldrig göra sig ett namn i sin samtid och kanske var det därför gravplundrarna glömde honom. Idag ligger han svart och uttorkad kvar i sin kammare, utan sina skatter som har ”räddats” och finns på museum.

HATSHEPSUTS DÖDSTEMPEL

Faraonerna ville inte bara bli begravda efter sin död – de ville även skämmas bort. Lika viktiga som gravarna i Konungarnas dal var det så kallade dödstemplet där faraonernas andar tillbads och prästerna dagligen offrade mat och dryck till den döde. Tidigare hade dödstemplen oftast byggts alldeles intill gravarna, men av rädsla för gravplundrare skilde Nya rikets faraoner dödstemplet och gravarna från varandra. Templen byggdes då istället på den bördiga slätten vid foten av de berg som dolde Konungarnas dal.

Ett av de mest kända dödstemplen tillhör den berömda drottningen Hatschepsut som regerade från 1490 före Kristus och tjugo år framåt. Hatshepsuts dödstempel, som ritades av drottningens arkitekt och ­rådgivare Senenmut, anses idag vara ett av Egyptens vackraste. Templet är väl anpassat till sin omgivning och ser nästan ut att smälta in i ökenberget. Under några minuter fick vi möjlighet att undkomma den starka eftermiddagssolen i skydd av skuggan under templets pelare. Den harmoniska och felfria arkitekturen kändes överraskande modern, och jag räknar Hatshepsuts dödstempel som en av de absolut mäktigaste byggnader jag sett.

En och en halv kilometer sydväst om Konungarnas dal ligger det mindre kända Drottningarnas dal, som precis som det antika Thebe och Konungarnas dal varit uppsatt på UNESCOs världsarvslista sedan 1979. Vi körde förbi Drottningarns dal och gjorde ett kort stopp vid Memnons kolosser innan vi åkte tillbaka mot Hurghada. De arton meter höga stoderna vaktade en gång farao Amenhotep III:s dödstempel ifrån ondska, men idag står de ensamma på sin plats och blickar ut över dalen.

GIZA

Efter utflykten till Luxor hade vi en lugn dag i Hurghada. Men tidigt, tidigt nästföljande morgon skulle vi iväg igen – denna gång på vår egyptenresas största äventyr. Vårt flyg med Egypt Air mot Kairo lyfte redan kl 05.00 och landade en timme senare, på minuten samtidigt som soluppgången. Våren i Kairo var knappt ljummen, och temperaturen inte högre än tio grader. Huttrandes tog vi på oss alla kläder vi hade med oss och satte oss i en taxi mot Giza. Under den timme det tog att köra genom stan lättade morgondimman något, men klockan hann ändå inte bli mer än att vi var de första och enda turisterna på plats vid Gizaplatån. Ensamma gick vi genom grindarna och ensamma skulle vi snart möta pyramiderna.

Utanför den lilla entrén fanns ett par ihärdiga egyptier som försökte få oss att betala för en guidad tur. Men styrkta av vår ofria upplevelse i Luxor var vi fast beslutna att ta oss an Giza på egen hand. Jag hade redan hemma lagt en del tid på research och hade till och med skrivit ut en liten karta över området. Vi visste exakt vad vi ville se och göra, och även i vilken ordning.

1. Uppleva Sfinxen i Giza på nära håll.

2. Gå runt Cheopspyramiden.

3. Gå in i Chefrens pyramid.

4. Gå mot Menkauras pyramid och därifrån till Panoramic view of the Pyramids, inklusive kullen framför.

Vi hade länge övervägt om vi ville rida kamel men kommit fram till att vi inte ville det, framför allt för att vi inte ville bidra till en industri där vi var osäkra på hur väl djuren togs omhand. Vi tackade alltså även nej till alla erbjudanden om kamel- och hästturer.

Totalt finns det nio pyramider på Gizaplatån, där pyramiderna efter faraonerna Cheops (2620–2 580 f Kr), Chefren (2570—2530 f Kr) och Menkaura (2530-2510 f Kr) är de tre största och mest välbevarade. Egyptologerna tror att även sfinxen byggdes för ungefär 4 500 år sedan, för att vakta vägen till Chefrens pyramid.

Plötsligt stod vi och småfrös framför sfinxen, två små människor vid framtassarna av denna mäktiga hybrid av farao och katt. Vi var vid världens äldsta underverk och det enda som hördes var vinden. I vår ensamhet kunde jag inte låta bli att tänka på hur jag som barn läst om seriefigurer som råkat illa ut just här. Joakim von Anka på jakt efter rikedom, Bamse som blir instängd i en gravkammare utan dunderhonung. Även om sfinxen i min fantasi där och då mycket väl hade kunnat börja röra på sig låg verklighetens sfinx stilla och lät oss passera. Den godtog till och med att vi lite senare gick in i Chefrens pyramid, den pyramid som den så länge vaktat.

Att vi gick in i pyramiden stämmer förstås inte helt. Gången var så trång att jag till en början kröp, men efter en kommentar från Lotta om att jag faktiskt inte är så lång som jag tror fortsatte jag istället framåt mer som en fällkniv. Gravkammaren, som ligger i berggrunden under pyramiden, mäter cirka 14x5 meter. Det var nästan högtidligt att vara där, trots att det enda som finns kvar är en tom sarkofag.

När klockan började närma sig tio kom turistbussarna och människor, kameler, hästar och bilar spred ut sig över Gizaplatån. Lugnet var borta och kommersen snart i full gång. Men det gjorde inte oss så mycket eftersom vi ändå var klara och skulle åka härifrån. Vi kunde bara konstatera att vi var glada att vi valt att äga vår egen upplevelse av denna speciella plats, och att vi inte rest hit med en grupp eller anlitat en guide.

KAIRO

Hur tar man sig an en 18-miljonersstad? En tätbefolkad och intensiv världsmetropol som sägs vara delvis vacker, men också en av de mest förorenade huvudstäderna i världen.

Våra upplevelser av Kairo började redan i taxin från Cairo International Airport på väg mot Giza. En torr Wunderbaum dinglade i backspegeln och stora lägenhetskomplex i tegel susade förbi utanför den skitiga rutan. Vägen var tolvfilig och husen låg tätt, tätt. De närmsta var kluvna, precis som om man bestämt sig för att den nyare vägen hade företräde trots att bostadsområdet sedan länge var väletablerat. Halva rum med starka väggfärger och mönstrade tapeter gapade mot oss. Hängande trapphus tio våningar upp och en intakt lägenhet med en kvinna i ett fönster precis intill. På marken sopor och damm. Luften tjock av smog och dis.

När vi varit vid pyramiderna skulle vi ta oss tillbaka ungefär samma väg igen, fast denna gång på ett annat sätt. Vi hade ingen karta, men trodde att vi skulle kunna fråga oss fram till Giza Metro Station. Efter att vi gått i ungefär tjugo minuter blev vi hänvisade till en liten vit minibuss som plockade upp alla som ville åka med och fick plats. Vi gjorde som de andra och skickade fram några skrynkliga sedlar till passageraren framför, som i sin tur förmedlade dem vidare till chauffören. Efter några minuter fick vi tillbaka ett par mynt. Varje gång en ny passagerare klämde in sig i den lilla bussen fick vi också vara med i kedjan som förmedlade pengar fram och tillbaka. Vi åkte länge. Bilarna utanför tutade sig fram. Kvinnor med slöjor stod i klungor längs med vägen och trots att vi befann oss i en storstad såg vi en hel del djur som hönor, getter, åsnor, hundar och katter. Så småningom var vi framme vid tunnelbanestationen, varifrån vi åkte sex hållplatser till Sadat Metro Station. Vi hade lyckats ta oss fram som riktiga egyptier och inte sett en enda turist på vägen.

Precis i närheten av Sadat Metro Station ligger det Egyptiska museet, en stor rosa byggnad i neoklassicistisk stil från 1900. Egyptiska museet sägs vara museumens museum och vi är glada att vi hann hit innan man byter till nya, moderna lokaler närmre pyramiderna. Plötsligt befann vi oss mitt i turiststråket igen. Alla arrangerade utflykter besöker pyramiderna och det Egyptiska museet, vilket också säger en del om detta museums relevans och tyngd. Vi såg Tutankhamuns gyllene dödsmask och sarkofag, men även en mängd mumier, torkade lik och andra skatter. Museet var dammigt och genuint, och kändes som ett helt äventyr i sig.

Utanför museet möttes vi av Tahrirtorget. “Tahrir” betyder ”befrielse” på arabiska och protesterna och demonstrationerna som ägt rum här har varit många genom åren; exempelvis statskuppen 1952, brödupproret 1977 och protesterna mot Irakkriget 2003. Men framför allt tänkte vi på den egyptiska revolutionen 2011 när vi stod här, den som ledde till den dåvarande presidenten Hosni Mubaraks avgång. Jag var förvånad över att torget egentligen är en stor rondell, något som inte synts på de bilder som kablades ut över världen i samband med den arabiska våren.

Hittills hade vi korsat Nilen med båt, buss, taxi och tunnelbana. Nu var det dags att gå. Från Tahrirtorget är det bara några hundra meter till bron Qasr El Nil, som har gångbanor på båda sidor. Bron leder till ön Gezira, där stadsdelen Zamalek ligger. Det var här vi skulle bo, på hotell Novotel Cairo El Borg. Vi hade beställt ett rum med utsikt över Nilen, och när vi gick fram till fönstret var det första vi såg bron som vi nyss passerat.

Framåt kvällen promenerade vi till Cairo Tower, som också ligger i Zamalek, och tog hissen upp till kaféet. Vi slog oss ner nära himlen och drack varsin cappuccino samtidigt som vi såg den arabiska natten hastigt sänka sig över staden. Cairo Tower, som invigdes 1961, är med sina 187 meter världens högsta byggnad i ren betong. Tyvärr hade det kostat en del extra att ta med kameran så vi har inga bilder härifrån.

När vi vaknade tidigt morgonen efter var det till en ny disig och ovanligt kylig dag. Nu skulle vi korsa Nilen för sista gången, denna gång i en Uber med destination Kairo citadell – eller Salah El Din Citadel som det egentligen heter. Citadellet är ett medeltida islamiskt fort som ligger på Mokattamberget med storslagen utsikt över de gamla delarna av Kairo. Här ligger också Mohamed Ali Mosque, som stod klar 1848 och därmed är nästan sjuhundra år yngre än själva citadellet. Moskén är fantastisk vacker inuti och det finns ett lugn över hela platsen som vi uppskattade mycket. För den som ska besöka Kairo är citadellet med sin utsikt och moské mitt absolut främsta tips.

Denna dag, vår andra och sista i Kairo, skulle vi gå en hel del. Från citadellet var det tre-fyra kilometer till vårt nästa stopp – Tent Makers Market. Vi var nu i historiska Kairo, de äldsta delarna av staden som också blev uppsatta på UNESCOs världsarvslista 1979 under namnet islamiska Kairo. Tvätt hängde på tork från fönster och balkonger. På en husfasad hade någon byggt ett hem för duvor och på en innergård stod två getter bundna vid ett staket. Morgonen hade övergått i tidig förmiddag och det var mycket liv på gatorna nu. Vi hade förmodligen inte tjänat någon tid på att ta en taxi eller Uber, det bästa var att promenera.

Kairo är en krävande stad. Böneutropen blandas med tutande fordon och ett konstant sorl av röster. Många gator är trånga och omkörningarna av bilar, mopeder och tuk-tuks snäva. Jag försökte ge alla katter jag såg torrfoder. Vi har alltid med oss en stor påse hemifrån som jag bär med mig i min ryggsäck, och i Kairo fanns det många små magar att mätta. Så småningom var vi framme vid Tent Makers Market. Här har hantverkarna sålt färgglada tyger, väggbonader och kuddfodral ända sedan medeltiden och vi hade nu nått utkanten av vad som kanske är Kairos mest genuina kvarter.

Något som fascinerade både mig och Lotta var cykeltransporterna av bröd. Vi såg hur bröd bakades på flera ställen och hur det sedan transporterades direkt från ugnen ut i staden. Cyklisterna balanserade brödet på huvudet på stora trägaller utan kant och de navigerade smidigt och vant i de trånga gränderna utan att tappa en enda brödbulle.

I Egypten är ordet för ”bröd” samma som ordet för ”liv” eftersom de fattiga behöver bröd för att överleva. Hela sextio miljoner egyptier är berättigade till subventionerat bröd, tio gånger billigare än marknadsvärdet. När vi var här fanns en oro att brödpriserna skulle stiga eftersom Egypten är beroende av Ukrainas vete, och den ryska invasionen där hade pågått i snart en månad. Alla tidigare försök från ledarna att minska de dyra subventionerna har lett till folkprotester – den mest omfattande 1977 när över sjuttio människor dödades under det så kallade brödupproret.

I det historiska Kairo finns mer än åttahundra registrerade monument, bland dem flera unika moskéer och den gamla stadsmuren. Bab Zuweila är en av tre kvarvarande portar i muren. Porten har två smala minareter på toppen som det går att besöka. Vi betalade en liten entréavgift och tog sedan trapporna upp till portens tak. Gränderna under oss vibrerade av liv och vi stannade en lång stund bara för att ta in vyn över denna brunfärgade stad. Spiraltrapporna upp i minareterna var trånga och krävde ljus från ficklampan på mobilen, men utsikten där uppifrån var outtömlig. Vi såg hur både hundar och katter gick omkring bland all bråte på hustaken och vi kunde inte ens räkna antalet minareter och kupoler mellan oss och horisonten. Plötsligt brast högtalarna ut i sång och en samstämmig kör av röster runt om i Kairo kallade till bön.

Efter ytterligare en promenad kom vi fram till mellanösterns största basar – Khan el Khalili. Sedan vi lämnade citadellet hade vi knappt sett några turister, men här samsades både turister och egyptier i samma kvarter. Basaren är en av Kairos främsta attraktioner och att promenera här går långsamt. Vi kryssade oss fram bland mässing, silver, parfymerade oljor, trähantverk, sittkuddar och mosaikägg och kunde konstatera att basaren kändes betydligt mer tillrättalagd och städad än kvarteren vi precis kommit ifrån. Men trots att Khan el Khalili kanske inte ger en helt genuin bild av Kairo har basaren funnits här ända sedan 1300-talet och är definitivt värd ett besök.

I utkanten av Khan el Khalili ligger El Fishawi Café, ett av Kairos mest berömda kaféer. Det var här nobelprisförfattaren Naguib Mahfouz ofta satt och skrev. Han brukade dricka te och röka vattenpipa samtidigt som han iakttog folklivet och samlade inspiration till sina böcker. Vi klämde oss ner på en bänk intill väggen och beställde varsin turkisk kaffe. Cigarettröken låg kompakt över borden och några män spelade gitarr. Det kändes världsvant att vara här, och även om vi småfrös stannade vi en bra stund bara för att kunna vila benen.

För den som vill uppleva Kairo har mina två främsta tips hittills varit Salah El Din Citadel och Bab Zuweilas tak. Båda dessa platser erbjuder en fantastisk utsikt, var och en på sitt sätt. Men det är en sak att iaktta en stad lite på avstånd, och en annan att befinna sig mitt i den. Jag kompletterar därför med ytterligare ett tips – gatan Al-Muizz li-Din Allah al-Fatimi, eller Al-Muizz som den kallas i korthet. Gatan sträcker sig en dryg kilometer norrut från Bab Zuweila och intrycken här tar aldrig slut. Det är dammigt, kaotiskt och trångt och det doftar en blandning av nybakat bröd, sopor, kryddor och avgaser. Den som är rädd för puls och människor bör välja en annan väg, men förmodligen kommer man inte närmre Kairo än just här.

När vi hade gått längs Al-Muizz och även sett Khan el Khalili skulle jag kunna var nöjd och åka till flygplatsen. Intrycken, både positiva och negativa, skulle ta tid att smälta. Vi hade till och med lyckats gå på en allmän toalett i en gränd full av sopor bara några meter från Al-Muizz. Men vi hade tid kvar och vi skulle hinna med ytterligare ett par stopp. Vi fortsatte därför till Al Azhar-moskén, som med sitt vita blankpolerade golv och respektfulla lugn erbjöd en skarp kontrast till staden utanför. Al Azhar-moskén, som uppfördes redan år 970, är ett av de viktigaste lärosätena inom den sunnimuslimska världen.

När vi till sist nådde Al Azhar-parken hade det hunnit bli sen eftermiddag. Parken, som bokstavligt är byggd på en soptipp, är ett lyckat projekt som gett Kairo en välbehövlig lunga. Picknickfiltar låg utbredda i gräset och människorna här verkade ta vara på stunden på ett sätt som fick mig att tänka på Slottsskogen i Göteborg, trots att floran var en helt annan.

Från parken hade vi utsikt över både den norra och den södra kyrkogården, som tillsammans bildar De dödas stad. Det är inte bara en sista viloplats, utan också hem för minst 50 000 människor. En del uppskattar siffran till det tiodubbla. På håll ser det ut som ett gytter av övergivna mausoleer, men kommer man närmare ser man att det pågår ett vardagsliv bland de döda. Att leva i en 18-miljonersstad kan vara en tuff verklighet för många, särskilt när det inte finns hem för alla.

Vi beställde en Über till parkens huvudentré och åkte sedan tillbaka till flygplatsen. Klockan 19.20 lyfte planet mot Hurghada och dagen efter skulle vi flyga igen, denna gång hem till Stockholm. Hade vi haft ytterligare en dag på Kairos gator var vi båda överens om att vi hade tagit oss till Koptiska Kairo, men vi var samtidigt tacksamma över allt vi hunnit med i denna fascinerande, frenetiska och mångfacetterade metropol där historia fortfarande skrivs.

Egypten är unikt. Skulle vi någon gång resa tillbaka skulle det förmodligen vara för att kryssa på Nilen. Allt började ju just precis där, med floden vars översvämningar skapade en grönskande bördig dal. Här uppstod världens första nationalstat, och här uppfanns skriftkonsten. Här grundades en huvudstad för över fem tusen år sedan, och här avslöjas än idag mysterier under sanden.

LÄS MER: