Vår på södra CYPERN

Våren 2004 var jag på träningsläger på SÖDRA CYPERN och jag minns en friidrottsarena och en strand där vi hyrde JetSki. Tjugo år senare skulle jag uppleva betydligt mer. Cypern har fantastiskt mycket att erbjuda och jag rekommenderar alla som åker hit att upptäcka mer av ön än bara turistorterna.

Cypern är den tredje största ön i Medelhavet efter Sicilien och Sardinien. Här skiner solen trehundra dagar om året och ön är så vacker att den romerska generalen Mark Antony en gång i tiden valde att ge den som kärleksgåva till sin Kleopatra. Vi landade på den internationella flygplatsen i Larnaca och tog oss direkt till de norra delarna av Cypern innan vi fortsatte vår resa i Nicosia och till sist avslutade här, i de södra delarna.

Cypern blev självständigt från Storbritannien 1960 och ända sedan 1974, då Turkiet invaderade de norra delarna av ön, har Cypern varit ett delat land.

PANO LEFKARA

Vi hämtade vår förbeställda hyrbil på Larnaca flygplats och körde västerut mot bergsbyn Pano Lefkara, en resa på en dryg halvtimme. Byarna på Troodosbergens sydsluttning går under samlingsnamnet Kraschoria och vi skulle inte hinna besöka dem alla, men ville gärna se i alla fall någon. Pano Lefkara ligger drygt sjuhundra meter över havet och har ungefär tusen invånare.

Pano betyder ovanför och Pano Lefkara är den övre byn av tre. Det är också en av de mest kända och mest besökta byarna på hela Cypern – känd för sina charmiga stenhus och för traditionen att tillverka spets- och silverprodukter för hand. Leonardo Da Vinci besökte Pano Lefkara 1481 och det sägs att den italienska målaren sedan använde sig av spetstyg härifrån för att dekorera katedralen i Milano.

Det vilade något lugnt och stilla över Pano Lefkara, och flera äldre invånare satt utanför sina hus och såg turisterna komma och gå. En dam berättade för oss att hon var född här och att hon aldrig hade bott någon annanstans. Hon tipsade oss om att gå i motsatt riktning mot turistströmmen, som mest följde huvudgatan. Hon pekade uppåt och sa att vi borde gå mot museet och sedan till den lilla kyrkan, “där får ni se de finaste gränderna med den bästa utsikten”.

Här, i de äldsta delarna av byn, var backarna branta och stenarna nötta av tiden. Vi hittade en ödetomt med ett överflöd av citroner och en katt följde oss en bit längs vägen. Efteråt blev vi hungriga och tog oss tillbaka ner mot kaféerna där vi hittade ett litet bord i skuggan och beställde våfflor med banan, valnötter och vaniljglass. Prunkande pelargoner och aloe vera blandades med lila blommor och murgröna i solblekt plast. Fenomenet plastväxter har för mig alltid tett sig så märkligt och helt i onödan hade det alltså letat sig även hit.

PAFOS

Vi hade fördelat vår vecka på Cypern så att vi spenderade tre nätter i den norra, turkcypriotiska delen, en natt i huvudstaden Nicosia och tre nätter här i den södra, grekcypriotiska delen av ön. Den första av våra tre nätter på södra Cypern hade vi bokat på Hotel Axiothea i Pafos, långt västerut vid kusten.

Pafos är en liten fiskeby med bra fisk- och skaldjurstavernor, palmkantade gator och pittoreska badvikar. När vi var här var det också härligt påskpyntat med stora färgglada statyer av ägg, harar och hönor. Påskpynt överallt – på torgen och i rondeller, på restauranger och hotell. Min upplevelse är att det fortfarande vilade en småskalig charm över hela samhället, trots att Pafos samtidigt växer som turistdestination.

Den främsta anledningen att vi valde Pafos är att staden på sätt och vis kan liknas vid ett museum. Enligt legenden grundades Pafos redan vid tiden för det trojanska kriget över tusen år för Kristus. År 58 före Kristus blev Pafos sedan huvudstad i en romersk provins vilket satte sina tydliga spår – lämningar av en antik stadsmur, en amfiteater, kungagravar och romerska villor med fantastiska mosaiker. Pafos har funnits på UNESCOs världsarvslista sedan 1980.

Det var stekande varmt och vi började vår dag vid kungagraven i Pafos. Det är ett stort område precis intill kusten med åtta utgrävda gravkamrar från 200-talet före Kristus. Ett hundratal personer tros ha begravts här, med dyrbara skatter och personliga tillhörigheter som för länge sedan stulits av gravplundrare. Vi spenderade ungefär en timme på plats, och gav lika mycket uppmärksamhet till landskapet och utsikten över havet som till de välbevarade ruinerna i sig.

Därefter körde vi vidare till mosaikerna i Pafos, där vi precis som vid gravarna betalade en mindre peng för varsin entrébiljett. Jag hade läst om mosaikerna inför resan, men trots att jag visste att de skulle vara bland de bäst bevarade i hela Medelhavsområdet förvånades jag ändå av hur många och fantastiskt detaljrika de var. Här levde stadens forntida aristokrati och mosaikerna lades på golven i fyra stora villor på 200- till 400-talet. De upptäcktes inte förrän 1962 när en bonde skulle bruka marken.

Vi åt lunch på en uteservering i hamnen, precis intill Pafos Slott. Slottet, som även har fungerat som fängelse och saltlager, byggdes ursprungligen under medeltiden för att skydda hamnen. Intill slottet finns en staty i brons av Sol Alter – en ung flicka som klättrar på en klippa, med blicken fäst mot Afrodites födelseplats ute i havet. Statyn är från 1980-talet och måste ha flyttats vid något tillfälle eftersom bilderna av hennes omgivning varierar.

DEN SÖDRA KUSTEN

Det gick smidigt att köra bil på Cypern, vänstertrafiken till trots. Vi fick dock höra att anledningen till att alla hyrbilar har orangeröda nummerplåtar är att cyprioterna enklare ska kunna se vilka bilar som har en tendens att emellanåt köra högertrafik. Vi följde kusten från Pafos österut, i samma riktning som Sol Alter blickar ut mot havet.

PETRA TOU ROMIOU, AFRODITES KLIPPA

Enligt legenden och den grekiska mytologin föddes Afrodite ur vågornas skum vid klipporna Petra tou Romiou. Därefter steg hon i land på ön och har sedan dess varit kärlekens, skönhetens och fruktbarhetens gudinna. Det finns också en lokal myt som säger att alla som simmar runt Afrodites klippa välsignas med evig skönhet.

Vi parkerade på andra sidan vägen och gick genom en liten gångtunnel ner till havet. Här var vi inte ensamma. Ett par influencers poserade i skira klänningar framför sina kameror och några barn försökte kasta macka med stenarna ut i vattnet. Det var ett härligt bad, både salt och uppfriskande efter många timmar i värmen. Det fanns några duschar intill parkeringen men ingen verkade fungera, så snart var vi tillbaka ute på vägen igen.

AYIA NAPA

Vi körde längs hela den södra kusten till turistorten Ayia Napa, en resa på knappt två timmar. På torget i Ayia Napa träffade vi en svensk kvinna som hade bott på Cypern i 35 år och var gift med en cypriot. Hon ägde en båt och stod och gjorde reklam för deras båtutflykter. Det märktes direkt att vi hade kommit till en turistort, med McDonald’s, Costa Coffee och försäljning av kylskåpsmagneter, handdukar och badmadrasser.

Här fanns också flera mer genuina kaféer och restauranger och vi satte oss för att ta en kaffe i hamnen. Eftersom det var långfredag var det relativt lite folk ute, men det var lätt att föreställa sig hur turisterna snart skulle dominera gatubilden. Ayia Napa är Cyperns största turistort och redan nu såg vi en del soldyrkare som hade fått lite för mycket färg.

Svenskan på torget hade berättat att Makronissos Beach var “den finaste stranden på hela Cypern”. Eftersom vi dessutom läst om just den stranden valde vi att åka dit. Vi kom fram precis innan solen gick ner och möttes av blå parasoller och solstolar på rad. Den gyllenbruna sanden var fantastiskt fin och vattnet kristallklart. Precis intill stranden låg ett par fyrstjärniga hotell och här kunde till och med vi förstå att många väljer att spendera sin mesta tid på Cypern.

DERYNEIA & DEN ÖSTRA KUSTEN

De sista två nätterna bodde vi på ett litet boutique hotel i Deryneia, inte långt ifrån Ayia Napa. Vi ville undvika charterhotellen och Shonga’s Inn var ett bra alternativ. Här åt vi frukost och drack granatäpplejuice på en charmig innergård och träden dignade av citroner. Shonga’s Inn låg dessutom bra till i förhållande de de utflykter vi ville göra, även om Deryneia inte ligger direkt vid kusten.

SANKT NIKOLAI KAPELL

På den östra kusten, norr om Protaras, ligger det lilla kapellet Sankt Nikoloai (Agios Nikolaos) – döpt efter skyddshelgonet för sjömän, marinen och kustbevakningen. Det vetter ut mot havet, med stranden Kalamies på den ena sidan och den pittoreska fiskehamnen Paralimni Marina på den andra. Kapellet är format som ett kors med blå dekorationer och vitkalkad fasad.

Vi stannade här en liten stund, njöt av skuggan inne i kapellet och beundrade takmålningarna. Sedan körde vi vidare norrut längs den östra kusten, ända upp till den gröna linjen som utgör gräns mellan de norra och södra delarna av Cypern.

CULTURAL CENTRE OF OCCUPIED FAMAGUSTA

Sedan 1974 och den turkiska invasionen har Cypern varit ett delat land – kluvet från väst till öst av en buffertzon kontrollerad av FN. I Nicosia är buffertzonen bara några meter, men bredden varierar och som mest sträcker den sig över sju kilometer. Här, vid den östra kusten, kunde vi se rakt över detta ingenmansland ända till Famagusta och den övergivna stadsdelen Varosha, som vi besökt bara några dagar tidigare när vi rest i de norra delarna av Cypern.

Precis där de södra delarna slutar och ingenmanslandet börjar ligger Cultural Centre of Occupied Famagusta. Vi tyckte det var intressant att besöka för att få en bättre förståelse för splittringen och hur det påverkat landet. Ägaren Nico var tolv år gammal när hans familj, som tidigare drev en restaurang i Famagusta, tvingades fly sitt hem. Nu kunde vi stå på taket och titta med kikare mot den övergivna stadsdel som en gång var ett av världens populäraste semesterparadis.

Förfallet i Varosha är totalt och det som en gång var ett fullt fungerande samhälle har nu till stor del tagits över av naturen. Enligt en FN-resolution från 1984 bör husen återgå till de grekcypriotiska ägarna som tvingades lämna området vid den turkiska invasionen, men ingen har fått tillåtelse att flytta tillbaka och Varosha har därför förblivit en spökstad. För Nicos familj, som öppnade Cultural Centre of Occupied Famagusta 1998, är det fortfarande ett öppet sår.

CAPE GREKO

Cape Greko är udden i sydöst. Eftersom den ligger mellan turistorterna Ayia Napa och Protaras är den ett vanligt besöksmål för turister. Här klättrade vi på klipporna för att hitta egna, avskilda vikar och badade i blå lagunen där vi kunde se fiskar simma i det kristallklara vattnet. Vi hade en ambition att ta oss längst ut på udden men den visade sig vara avstängd för besökare på grund av brittisk militär närvaro och höga radiomaster.

På Cape Greko, men närmare Ayia Napa, finns också en av Cyperns mest fotograferade naturliga sevärdheter – Monachus Monachus Arch, eller Love Bridge som den ofta kallas. Här var vågorna vilda och skummet slog mot de vassa klipporna. Ett fint sista minne av en fantastisk resa till ett mångfacetterat Cypern.

När det var dags att åka hem igen var jag glad att jag gett Cypern en andra chans. För Cypern är så mycket mer än charter, träningsläger och JetSki. Att vi dessutom lyckades åka hit innan de stora turistströmmarna kom för säsongen bidrog säkert också till den genuint positiva känsla jag fick för denna vackra medelhavsö.

LÄS MER: