Inkarikets CUSCO och MACHU PICCHU

Enligt myten skickade solguden sina barn upp ur Titicacasjön för att civilisera människorna och grunda inkariket. Vi följde i deras spår, från den djupblå sjön till inkarikets gamla huvudstad CUSCO och vidare till den mest mytiska platsen av dem alla, MACHU PICCHU.

VÅR SYDAMERIKARESA

Sommaren 2025 gjorde vi en resa vi länge drömt om. Vi var borta i knappt fyra veckor och kombinerade Chile, Bolivia och Peru. Vi hade planerat resan själva och eftersom det var långa avstånd flög vi inrikes en gång i varje land. I övrigt tog vi oss fram med jeep, tåg, buss och även med båt. Resan blev precis så bra som vi hade hoppats på och med facit i hand är det nog ingenting vi skulle velat ändra i vårt upplägg.

• Chiles Santiago, Valparaiso och Viña del Mar

• Atacamaöknen – världens torraste plats

• Södra Bolivia med Salar de Uyuni

• La Paz och Dödens väg

• Vassöar och inkaruiner i Titicacasjön

• Inkarikets Cusco och Machu Picchu

• Några trevliga dagar i Lima

När vi skulle påbörja denna etapp av resan hade vi redan varit ett par nätter i Peru, i staden Puno vid Titicacasjöns strand. Uppe på den andinska högplatån hade vi befunnit oss betydligt längre, i nästan två veckor. Vi var därför väl acklimatiserade till höjden, som annars kan vara en utmaning för den som reser till Cusco.

FRÅN PUNO TILL CUSCO

Vi skulle åka med buss från Puno, som ligger på 3 830 meters höjd över havet, till Cusco, som ligger drygt fyrahundra meter lägre med sina 3 400 meter över havet. Vi hade bokat resan med Peruhop och skulle göra några intressanta stopp längs vägen. Bussen avgick från bussterminalen i Puno redan klockan 06.40. Det var en bra, modern buss med gott om plats för benen och vi njöt av utsikten när vi rullade ut ur staden och uppför backarna som omger Titicacasjön. Totalt skulle resan till Cusco ta elva timmar.

PUCARÁ

Mindre tegelhus klättrade på sluttningarna, gräset var mestadels gult och vi såg inga träd. Vi körde längs åkrar under en klarblå himmel och temperaturen hade bara tagit sig ett par grader över nollan. Successivt blev kullarna högre och de kom också närmare. Ibland passerade vi små samhällen. Några betande lamor. Hästar, kor, höns, får och höbalar.

Dagens första stopp var orten Pucará. Här besökte vi den katolska kyrkan Templo Santa Isabel från 1700-talet och fick också en guidad tur på Pucará Lithic Museum. Museet har över tvåtusen år gamla stenskulpturer från pucarákulturen, den kultur som fanns här innan inka kom. Orten Pucará är också känd för sina små tjurar i lera, Torito de Pucará. Keramikfigurerna ses som lyckobringare och skyddare och placeras ofta parvis på taknockarna i Cusco och andra delar av Anderna.

ABRA LA RAYA-PASSET

Resan fortsatte uppåt ända tills vi nådde bergspasset och utsiktsplatsen Abra la Raya. Vi var då 4 310 meter över havet och snöklädda bergstoppar på över femtusen meter såg ut att vara precis inom räckhåll. Här stannade vi en kort stund för att beundra utsikten och titta på alla fina textilier som radats upp för försäljning.

Abra la Raya-passet ligger på gränsen mellan distrikten Puno och Cusco och snart började backarna nerför. De gula, torra vidderna och kullarna kompletterades successivt med träd och mer grönska. Det här var sista gången under resan vi befann oss över fyratusen meter.

RAQCH’I

Snart skulle det också bli varmare. När vi parkerade bussen för vårt tredje stopp vid inkaruinerna i Raqch’i var det runt tjugo grader. Denna plats, som användes redan innan inkatiden, var en gång ett religiöst, administrativt och militärt centrum. Betydligt färre turister hittar hit än till Machu Picchu, men historiskt är Raqch’i mycket betydelsefullt. Temple of Wiracocha och den stora centrala muren är exempel på inkarikets fenomenala ingenjörskonst och stadsplanering. Raqch’i nådde sin höjdpunkt under 1400-talet och övergavs efter den spanska erövringen på 1500-talet.

Solen var stark på grund av den höga höjden och under vår guidade tur trängdes de flesta i de små fläckarna av skugga som fanns. En del orkade knappt stå utan valde i stället att sätta sig i gräset. På vägen tillbaka mot parkeringen köpte jag en färgglad liten väska med mig hem till mamma. Många av de invånare som bor i den lilla byn Raqch’i idag är engagerade i hantverk och turism.

ANDAHUAYLILLAS

Bussresans fjärde och sista stopp var den lilla staden Andahuaylillas, känd för sin koloniala kyrka Iglesia de San Pedro Apóstol, ofta kallad Andernas Sixtinska kapell. Kyrkan är otroligt rikt dekorerad invändigt – med bladguld, silver, speglar och väggmålningar. Själva staden kändes också charmig och genuin.

CUSCO

Vi rullade in i halvmiljonstaden Cusco i solnedgången. Det var dammigt, skräpigt och många hus gapade tomma. Det kändes nästan som bussen släppte av oss i tomma intet trots att staden runt om oss var intensiv. Vi var trötta, och kanske hade vårt första intryck blivit bättre om vi kommit när det var ljust. Efter en del väntan lyckades vi ta en Uber till hotellet och det skulle visa sig att Cuscos historiska centrum var betydlig charmigare än stadens utkanter.

Vi skulle bo på Tambo del Arriero Hotel Boutique i fyra nätter, det finaste hotellet vi bott på under hela resan. Här fanns mysiga innergårdar och en bra restaurang. Vi skulle ha tre heldagar här innan vi den fjärde dagen åkte vidare till Lima. Den första och tredje dagen skulle vi utforska Cusco, och dagen i mitten skulle vi ta oss an Machu Picchu.

Cuscos historiska centrum utsågs till ett UNESCO världsarv 1983 tack vare sin välbevarade kombination av inkakultur och spansk kolonialarkitektur. Den självklara utgångspunkten är Plaza de Armas, det stora torget. Här finns dels 1600-talskyrkan Iglesia de la Compañia de Jesús, ett fantastiskt exempel på spansk kolonial barockarkitektur, dels den katolska katedralen från samma tidsepok – Catedral Basílica de la Virgen de la Asunción. Det var mycket liv på torget när vi kom hit och många ville fotografera sig framför fontänen i mitten.

Det är mysigt att strosa i kvarteren runt torget. Vi gick exempelvis in på ChocoMuseo där vi fikade och smakade på ett gott chokladte. Vi passerade också det överbyggda inkatemplet Temple of the Sun men valde att inte gå in eftersom det var entréavgift och det ändå skulle vara svårt att hinna ta till sig allt intressant som finns att se i denna stad.

Det historiska centrumet är fullt av små butiker och marknader, där de flesta säljer hantverk och textilier. Jag köpte en stickad tröja i alpackaull och vi kunde inte låta bli att köpa kuddfodral, bordstabletter och börser i olika storlekar. Vi gick till den stora marknaden San Pedro Merkado som ligger precis intill Iglesia de Santa Clara, det äldsta nunneklostret i Peru. Dessutom besökte vi Centro de textiles tradicionales del Cusco, en non-profit organisation som verkar för att bevara peruanskt textilhantverk.

Vi ville se Cuscos klassiska sevärdheter och hade markerat de flesta på kartan. Vi besökte Plazoleta de Nazarenas, ett torg med vita kolonialbyggnader och blå dörrar. Därefter gick vi genom de historiska och bohemiska kvarteren i San Blas, med smala kullerstensgator och branta backar. Vi passerade även Calle Siete Borreguitos, en liten gata med blomsterprydda väggar, som har fått sitt namn från en gammal berättelse om en herde och hans sju får. Dessutom tog vi oss till Sapantiana, en akvedukt i två våningar med ett litet vattenfall nedanför. Där var det dock så många turister som köade för att fotografera sig själva att vi valde att gå igen helt utan egna bilder.

Högst upp på kullen i de historiska bostadskvarteren San Cristóbal ligger den koloniala kyrkan Iglesia de San Cristóbal, uppförd på inkagrunder, med torget Plaza San Cristóbal precis intill. Backarna upp hit var relativt ansträngande på grund av den höga höjden, men väl uppe belönades vi med en vacker utsikt över staden. På vägen ner fick vi gå försiktigt eftersom gatstenarna var nötta och hala. Vi såg då även bilar som fastnat halvvägs uppför backarna eftersom de inte orkat ta sig hela vägen upp. Gatorna var smala, trottoarerna likaså, och både bilar och bussar körde fort utan större hänsyn till fotgängare. I gränderna såg vi också ett flertal gatuhundar som alla verkade må förhållandevis bra.

Vår sista dag i Cusco tog vi sikte på Sacsayhuamán, en imponerande inkafästning som ligger inom gångavstånd med utsikt över staden. Sacsayhuamán är känd för sina enorma stenblock som fogats samman med stor precision helt utan murbruk. När vi var i Sacsayhuamán gick vi också upp till Cristo Blanco, en kristusstaty från 1945 som syns ända nerifrån Plaza de Armas.

Vi skulle avsluta våra dagar i det historiska Cusco på samma plats som vi inlett dem – på torget Plaza de Armas. Denna gång på en liten balkong tillhörande Café Cappuccino. Där satt vi länge och blickade ut över gatulivet nedanför. Det var skönt med en dag med lite lugnare tempo, och när vi kom tillbaka till hotellet valde vi samma goda quinoasoppa till middag som vi ätit tidigare.

VÅR DAG I MACHU PICCHU

När vi planerade vår Sydamerikaresa övervägde vi noga om vi ville vandra den klassiska Inkaleden eller ta tåget till Machu Picchu. Inkaleden skulle ta oss fyra dagar och innebära en hel del äventyr, medan alternativet med tåget skulle vara smidigt och enkelt. Vi älskar att vandra men landade ändå till slut i att vi skulle ta tåget, eftersom vi då skulle ge oss själva fler dagar i den orörda naturen i norra Chile och södra Bolivia. Det är ett val vi inte ångrat, även om det säkert hade varit en fin upplevelse att göra vandringen.

BUSS OCH TÅG FRÅN CUSCO

Vi blev upphämtade med minibuss från hotellet redan klockan 03.55. Det var en kall morgon och vi skumpade fram längs gropiga vägar i drygt en timme. Vi hade bokat vår heldagstur i god tid med Get Your Guide och fått tydliga instruktioner av en kille som mött upp oss på vårt boende vår första kväll i Cusco. Han hade haft med sig alla våra biljetter och förklarat hur vi skulle ta oss hela vägen till Aguas Calientes där en guide skulle möta upp oss.

Minibussen lämnade oss i den lilla staden Ollantaytambo där vi fick promenera en bit för att komma till tågstationen. Tåget skulle avgå klockan 06.10, precis lagom till soluppgången. Stationen hade bra toaletter och ett litet kafé men vi hann inte vänta speciellt länge innan det var dags att åka. Allt var välorganiserat vid perrongen och vi hittade våra tilldelade sittplatser på det fullsatta tåget. Vi hade tur som fick åka framlänges.

Urubambafloden flöt stilla bredvid tågrälsen. Landskapet utanför skulle varit grönt men hade färgats brunt av allt damm. Till en början såg jag kor, hästar, får och några hönor. Men dalgången smalnade och de låga husen blev färre för att snart upphöra helt, precis som korsen på marken som visar att någon en gång dött just precis där. Tåget hade fönster även i taket. Några gråvita moln klamrade sig fast på de snöklädda topparna och jag höll tummarna för att vi skulle få se Machu Picchu, vädret kan slå om snabbt. Urubamba förändrade sig snart till en strid fors som kämpade fram mellan klippor och stenblock. Det bruna hade blivit grönt och kaktusarna ersatts av lianer och mossor som hängde ner från träden, precis som om vi befann oss i djungeln.

Vi fick snart gå på vår buss och resan genom djungellandskapet fortsatte. Ringlande serpentinvägar tog oss långsamt uppför de branta bergen. Här finns ingen asfalt, bara sten och grus. Egentligen är det otroligt att så stora bussar ens kan köra här. Denna, den sista etappen, tog ungefär 25 minuter. När vi till slut fick gå av insåg vi att vi hade haft tur – molnen hade börjat skingras och vi såg ut att få en blå himmel.

MACHU PICCHU

Precis som till bussen var det långa köer till entrén, men det gick snabbt även nu. Sedan sommaren 2024 delas besökarna in i olika circuits och vi hade fått biljetter till Circuit 3 (Royalty). Hade vi fått välja hade vi förmodligen valt Circuit 1 (Panoramic) eller Circuit 2 (Classic/Inka city), men när vi köpt våra biljetter hade det inte funnits någon valmöjlighet. Indelningen har gjorts för att minska trängseln, sprida ut besökarna och skydda de arkeologiskt känsliga delarna av världsarvet.

Vi skulle spendera ungefär tre timmar inne på området och vi behövde hela tiden följa vår guide och vår grupp. Hade jag varit friare hade jag lyckats fota några fina lamor, men nu fick jag nöja mig med att fota där jag stod. Machu Picchu ligger cirka 2 430 meter över havet och termometerns 24 grader kändes ovanligt varma. Guiden berättade om kondoren, puman och ormen som symboliserade de tre olika kosmiska nivåerna i inkas världsbild och jag tänkte att en plats alltid är så mycket mer i verkligheten än på bild. Det handlar om historierna, närvaron och sammanhanget. Just här även bergen, grönskan och de branta stupen. De enorma terrasserna som stödjer upp hela staden och vars storlek jag omöjligt hade kunnat föreställa mig innan.

Machu Picchu är inte bara ett UNESCO världsarv, utan röstades 2007 även fram som ett av världens sju nya underverk. Det är fortfarande omdiskuterat vad Machu Picchu egentligen var – en handelsstad eller ett kungaresidens. Men man tror sig veta att staden byggdes på 1400-talet och bara användes i ungefär åttio år innan den övergavs. Under den spanska kolonisationen krossades inkakulturen med stor beslutsamhet men hit hittade spanjorerna aldrig. Därför var området länge orört av annat än naturen. När den unge amerikanske forskningsresanden Hiram Bingham till slut kom hit 1911, ledd av lokalbefolkningen som kände till ruinerna, var berget helt överväxt av djungel och bara enstaka murar stack upp ur grönskan.

Vi fick gå runt nere bland husen och det är häpnadsväckande hur välbyggt Machu Picchu är. Varje liten sten kan ses som en skulptur, formad för att passa exakt in bland andra liknande stenar. De stora, vita granitblocken är sammanfogade med en imponerande precision utan murbruk. Dörrar, fönster och nischer är trapetsformade för att stå emot jordbävningar, och dräneringssystemet fungerar fortfarande idag. Inkafolket var mästare på ingenjörskonst, trots att de saknade skriftspråk, hjul, järn, stål, dragdjur och pengar. Men det som känns mest fascinerande är kanske inte vad de saknade, utan hur lite av det vi har idag som faktiskt behövs för ett avancerat samhälle.

AGUAS CALIENTES

Vi skulle resa samma väg tillbaka till Cusco, med den enda skillnaden att vi nu fick tre timmar på egen hand i Machu Picchus närmsta samhälle – Aguas Calientes. Aguas Calientes, vars officiella namn egentligen är Machupicchu Pueblo, växte fram på 1900-talet när järnvägen byggdes. Samhället kallas Aguas Calientes, varma vatten, i vardagligt tal eftersom det finns termiska bad strax utanför centrum.

Aguas Calientes ligger på 2 040 meters höjd i en smal dalgång längs Urubambafloden. Hit leder inga bilvägar – bara järnväg och vandringsleder. I övergången mellan Anderna och Amazonas regnskog är landskapet grönt och fuktigt, och lodräta bergssidor sluter sig tätt kring samhället. Utan turismen hade platsen förmodligen aldrig bebyggts, men idag trängs barer, hotell, restauranger och souvenirbutiker på en liten yta.

Vi gick till huvudtorget Plaza Manco Cápac, och noterade kondorer, pumor och ormar lite varstans även om papperskorgarna såg ut som grodor. Vi valde sedan att äta lunch på Full House. Prisbilden visade sig vara ganska dyr, men de flesta som passerar här behöver liksom vi ändå äta. Ett liveband spelade och vi satt kvar en stund till tonerna av Pachamama och Guantanamera. Annars lyser både inkamystiken och frihetskampen med sin frånvaro i Aguas Calientes, som snarare genomsyras av en betong och en småruffig charm.

Efter över sexton timmar, runt klockan 20.30, var vi till slut tillbaka på hotellet i Cusco efter vad som kändes som en lång bussresa i mörkret på de gropiga vägarna.

Av världens sju nya underverk blev Machu Picchu mitt sjätte. Det är verkligen en unik plats och jag är både tacksam och glad att vi lyckades med den här delen av resan. Nu hade vi bara den sista etappen kvar – Lima. Det var dock redan nu färdigrest för oss på de sydamerikanska vägarna och denna gång tog vi flyget.

LÄS MER: