Kontrasternas ULAANBAATAR

I världens mest glesbefolkade land ligger en av världens mest förorenade städer. Omgiven av vidsträckta stäpper reser sig ULAANBAATAR – Mongoliets huvudstad där buddhistiska tempel och sovjetisk brutalism möter moderna skyskrapor. Det är en plats full av överraskningar och kontraster.

ULAANBAATAR

Vi flög från Stockholm via Istanbul, och som alltid vid längre resor var det intressant att se vilka som boardade den sista flighten. Denna gång var det mongoler. Inga västerlänningar, inga turister, bara mongoler. Efter en flight på drygt åtta timmar landade vi på Chinggis Khaan International Airport lagom till soluppgången. Det var kallt, minus fyra grader, men så hade vi också kommit till världens kallaste huvudstad. På den lilla flygplatsen såg vi inga andra resenärer än de som varit på samma plan som vi.

Taxichauffören sa inte ett ord under resan till hotellet, däremot spelade han musik på hög volym. Till en början omgavs vi av vidder, öppna slätter där enstaka hästar och kor betade utan inhägnad. I övrigt var det bara vi och vägen. Det skulle ta oss ungefär en timme in till stan, där smoggen spred ut sig på den annars blåa himlen. Trots att det var söndagsmorgon kunde vi på avstånd se hur de koldrivna fabrikerna spydde ut sina ångor. När vi närmade oss stan ersattes också vidderna av stora, charmlösa lägenhetskomplex och reklampelare med en blandning av kyrillisk och kinesisk text. Ulaanbaatar har vuxit snabbt och idag bor nästan hälften av landets 3,5 miljoner invånare här.

För att främja turismen hade Mongoliets regering tillfälligt gjort ett undantag från kravet på visum, och Lotta och jag ville passa på att åka hit. Vi skulle inleda med två dagar och två nätter i huvudstaden. Därefter hade vi bokat en tre dagar och två nätter lång utflykt via GetYourGuide, där vi skulle åka ut på stäppen och bo i traditionella gers. Efter utflykten skulle vi tillbringa ytterligare tre nätter och två dagar i och omkring huvudstaden. Under våra första nätter i Ulaanbaatar bodde vi på Kempinski Hotel Khan Palace, och de sista nätterna checkade vi in på Hotel Nine.

ZAISAN MEMORIAL

Den första sevärdheten vi tog oss till var Zaisan Memorial, ett minnesmärke som hedrar de mongoliska och sovjetiska soldater som dödades under andra världskriget. Zaisan Memorial ligger i den södra stadsdelen Khan-Uul och det var billigt att ta taxi från vårt hotell i centrum. Vi betalade 16 000 mongoliska tögrög, motsvarande 50 kronor, trots att vi fastnade långa stunder i den långsamma söndagstrafiken.

Zaisan Memorial ligger på en kulle, och vi fick en fantastisk utsikt över staden. Monumentet invigdes 1971 för att uppmärksamma femtioårsminnet av folkrevolutionen 1921. Under revolutionen drevs kinesiska styrkor bort från Mongoliet med stöd av Sovjetunionen, vilket i praktiken banade väg för landets självständighet. Det skulle dock dröja till 1924 innan Mongoliet formellt utropades till en självständig socialistisk republik. Därefter kom Mongoliet att stå under starkt sovjetiskt inflytande ända fram till Sovjetunionens fall 1991.

Det var intressant att titta på arkitekturen och de dekorativa mosaikerna, som domineras av rödorangea toner och tydliga socialistiska symboler. Mest framträdande är den tjugosju meter höga statyn av en soldat från Röda armén som höjer segerflaggan, men avbildat såg vi också Mongoliets kamp för självständighet från Kina, segern över Nazityskland under andra världskriget och Sovjetunionens framgångar i rymden. Hammaren och skäran återkom på flera ställen och vi såg även hakkorset och en relief av Vladimir Lenin.

Nedanför monumentet hittade vi en stridsvagn på ett podium, några verklighetstrogna älgar i en dunge och en femton meter hög staty av en gyllene Buddha. En överraskande kombination som gav oss känslan av att precis vad som helst kunde finnas i Ulaanbaatar.

På tillbakavägen tog vi en lokalbuss, som efter ett par hållplatser förvandlades till en av de fullaste bussarna jag någonsin varit på. Jag tryckte mig mot väggen och vinklade mina fötter åt sidan för att ingen skulle ställa sig på mina tår. Det var relativt folktomt överallt, utom på just bussen. Vi konstaterade också att vi inte sett en enda västerlänning sedan vi kom. Resan kostade motsvarande tre kronor för två personer.

NARANTUUL MARKET

Öster om centrum ligger Narantuul Market, som ofta kallas för svarta marknaden. Det är den största utomhusmarknaden i Mongoliet, spridd över en yta större än trettio fotbollsplaner. Marknaden startade tidigt på 1990-talet och flyttade till sin nuvarande plats 1999. Att den kallas svarta marknaden beror på att den tidigare sålde varor som var svåra att få tag på under kommunisttiden.

Vi var här en måndag, och det var kanske inte den mest hektiska markandsdagen. Det var varken trångt eller stökigt och vi kunde i lugn och ro strosa runt mellan de olika sektionerna. Vi såg bland annat husgeråd, märkeskopior, kläder, leksaker och en hel del smycken. Vi handlade ingenting, men hade vi gjort det hade vi förväntats pruta.

Flera betydelsefulla händelser har ägt rum här, däribland demonstrationerna som bidrog till Mongoliets demokratisering 1990. I samband med Sovjetunionens fall genomgick landet en fredlig övergång från kommunistiskt enpartisystem till demokrati och marknadsekonomi. Nu, drygt trettio år senare, vittnar reklamskyltarna runt torget om att kapitalismen är i full gång.

Från restaurangen på Tuushin Hotels tjugofemte våning fick vi den bästa utsikten över Sükhbaatar-torget.

DET GAMLA MONGOLISKA NATIONALBIBLIOTEKET

Bara ett par kvarter från Sükhbaatar-torget, på Chinggis Khaan Ave 4, ligger det gamla mongoliska nationalbiblioteket. Ett nytt, modernt nationalbibliotek hade öppnat samma år som vi var här, men den gamla byggnaden finns fortfarande kvar och används som forskningsbibliotek och kulturcenter. Vi gick in, mest av nyfikenhet, och hittade vackra, pampiga lokaler med vita pelare och stentrappor. Det var glest med folk, precis som på de flesta ställen vi hittills hade varit på, men fina, levande krukväxter prydde lokalerna.

Av någon anledning kom vi lite på villovägar i ett slitet trapphus. Vi gick ner en våning och prövade en ranglig sidodörr som, till vår förvåning, gick att öppna. Där bakom dolde sig ett gammalt arkiv. En kvinna, som bara talade mongoliska, mötte oss och när hon upptäckte att vi genuint försökte förstå henne gick hon från att vara ganska kärv till att mjukna upp mer och mer. Plötsligt hade vi fått en privatguide som visade oss alla äldre samlingar av böcker, illustrationer och manuskript. Vilken skatt!

Mongoliet har haft flera olika alfabet. Det flesta skrifter kvinnan visade oss var skrivna med det klassiska vertikala mongoliska alfabetet som infördes under 1200-talet. En kort period på 1930-talet använde Mongoliet det latinska alfabetet, och 1941 – under starkt sovjetsikt inflytande – infördes det kyrilliska. Det kyrilliska alfabetet fortsatte att användas efter kommunismens fall, men idag vill Mongoliet återinföra det gamla alfabetet bredvid det.

VID CHINGGIS KHAAN NATIONAL MUSEUM OF MONGOLIA

År 2022 öppnade Chinggis Khaan National Museum of Mongolia, ett av Mongoliets mest ambitiösa kulturprojekt som sedan öppningen snabbt har etablerat sig som en av de främsta sevärdheterna i Ulaanbaatar. Museet är tillägnat livet och arvet efter Chinggis Khaan samt landets historia. Tyvärr hade vi missat att kolla öppettiderna och fick därför nöja oss med att beundra den rikt utsmyckade entrén från utsidan.

VID NATURAL HISTORY MUSEUM OF MONGOLIA

Det är en speciell känsla att promenera genom Ulaanbaatar. Det är långa avstånd mellan stora, kubiska hus vilket gjorde att himlen kändes större än i andra städer samtidigt som jag kände mig liten. Vi passerade den nordkoreanska ambassaden på väg till Natural History Museum of Mongolia, en byggnad i brutalistisk stil som tidigare varit Lenin-museum. Tittar man noga ser man fortfarande Lenin på fasaden.

Det mongoliska naturhistoriska museet är känt för sina fossila dinosaurieskelett, men det var fint väder så vi valde att vara utomhus och upptäcka staden i stället för att gå in. På torget framför museet övade några ungdomar på att gå parad till trummor och slagord, samtidigt som barn körde runt i leksaksbilar. Jag läste senare att parader förekommer i Mongoliet, även om de inte är lika politiskt laddade som i Kina, Ryssland eller Nordkorea.

Vi stannade på torget en stund och en äldre man kom fram till oss. Han var en av få vi mött som kunde engelska och han berättade att han hade bott i USA i tjugo år. “Nu känner jag inte igen min egen stad” sa han och pekade, “det huset är nytt, och det och det…”. Mötet med mannen påminde oss om att Ulaanbaatar ända sedan Sovjetunionens fall varit en stad i förändring.

GANDANTEGCHINLEN-KLOSTRET (GANDAN KHIID)

Gandantegchinlen-klostret, mer känt som Gandan Khiid, är det största och mest betydelsefulla buddhistiska klosterkomplexet i Ulaanbaatar. Det ligger i distriktet Bayangol och grundades 1809 enligt tibetansk-buddhistisk tradition. Det fullständiga namnet, Gandantegchinlen Khiid, är tibetanska och betyder den stora platsen för fullständig glädje.

I början av 1800-talet fanns det över hundra tempel och kloster i Ulaanbaatar, men under 1930-talets kommunistiska förföljelser förstördes de flesta och munkar fängslades eller dödades. Gandantegchinlen-klostret klarade sig dock, delvis eftersom myndigheterna ville visa upp något som bevis på religionsfrihet för utländska besökare. Efter demokratiseringen 1990 började befolkningen utöva buddhism igen, kloster återuppbyggdes och antalet aktiva munkar växte. Idag har Gandantegchinlen mer än sexhundra munkar.

Gandantegchinlen-klostret är ett av Mongoliets viktigaste kloster och även en av Ulaanbaatars största sevärdheter. Huvudtemplet, Megjid Janraisig, är vitt och där inne tronar en tjugosex meter hög staty av Bodhisattva Avalokiteshvara. Den ursprungliga statyn forslades bort av Ryssland 1937, och det sägs att den smältes ned för att bli ammunition. Den nya statyn, som invigdes 1996, är tillverkad av förgylld koppar och innehåller medicinalörter, sutror, mantraknippen och möbler.

Klosterområdet är stort och vi reflekterade över att vi kommit till en plats som lyckades vara både fin och ful samtidigt. Markbeläggningen på plazan framför huvudklostret var sliten och trist, de hade satt in billiga, moderna dörrar i annars fina byggnader och Für Elise spelades, överraskande nog, på hög volym i skräniga högtalare. Samtidigt var det en fantastisk plats för fotografering och jag hade kunnat stanna i timmar.

Överallt såg vi människor som bad och ringde i klockor. De cirkulerade varv efter varv runt helgedomarna. Det finns även skolor för buddhistisk filosofi på området och vi fick kika in, även om vi inte fick ta några bilder. Det låg en doft av varm mjölk i luften och munkar satt på rad och reciterade sina texter i färgglada, rikt utsmyckade lokaler. Det kändes genuint på riktigt och jag hade så gärna velat föreviga det jag såg.

SHAMAN-GER

Tibetansk buddhism är den största religionen i Mongoliet, följd av shamanismen. Shamanismen är en mycket gammal mongolisk naturreligion som handlar om att kommunicera med andar, förfäder och naturen. När vi lämnat Gandantegchinlen passerade vi en sliten shaman-ger med en så kallad sulde utanför, en huvudliknande installation med långt hår på ett spett. I den gamla mongoliska tron anses en sulde bära en persons eller en klans andliga kraft och skyddsande.

Geren såg ut att vara övergiven sedan många år, så vi testade att öppna dörren. Men precis som med den rangliga dörren på det gamla nationalbiblioteket var det som att stiga in i en annan värld. En kvinna stod och kokade mat i en stor gryta. Det hängde björn- och vargskinn på väggarna och i mitten tronade två stora, uppstoppade fejktigrar. Små offergåvor stod prydligt placerade på bänkar längs alla väggar – mjölk i skålar, pengar, vindruvor, levande ljus, en liten banan…

Kvinnan lät oss kolla runt medan hon fortsatte röra i grytan och vi konstaterade att det nästan måste vara ett heltidsjobb att plocka med alla små offerinstallationer och prylar för att hålla dem fräscha. Jag önskar att jag hade kunnat fotografera helheten med min systemkamera, men stämningen var inte sådan att jag kunde ta fram den. Däremot lyckades jag ta en diskret detaljbild med mobiltelefonen.

ULAANBAATARS JÄRNVÄGSSTATION

Jag trodde länge att jag skulle komma till Ulaanbaatar med tåg, att jag skulle åka Transsibiriska järnvägen från Moskva till Peking via Mongoliet. Eftersom jag redan varit i både Moskva och Peking skulle sträckan genom Mongoliet då bli en av resans absoluta höjdpunkter. Jag skulle titta ut över vidderna och dricka te bryggt på vatten från den rykande samovaren. Men först kom pandemin, sedan Rysslands anfallskrig mot Ukraina och nu har tågresan gått från dröm till utopi.

Det var ändå fint att besöka Ulaanbaatars järnvägsstation. Vi såg ryska destinationer som Irkusk på tavlan i avgångshallen och det kändes avlägset exotiskt. Stationen, som öppnade 1950, byggdes med omfattande sovjetiskt stöd. Det är symmetri, stora fönster, pelare och högt i tak. Järnvägen blev avgörande för att binda ihop det då isolerade Mongoliet med omvärlden. Idag är järnvägen även viktig för att transportera landets viktigaste exportvara, kol, till Kina.

MONGOLISK STRUPSÅNG

En av kvällarna bokade vi biljetter till “En magnifik mongolisk konstföreställning” med Khuur Magnai-ensemblen. Konserten var en timme lång och innehöll traditionell mongolisk strupsång och olika dansnummer. Mongolisk strupsång är en sångteknik där sångaren skapar flera toner samtidigt och sången finns med på UNESCOs lista över immaterialla kulturarv. Ljuden ska ofta efterlikna vind, vatten eller djur på stäppen.

Teatersalongen var gammal och autentisk, med röda säten i sammet och draperier som såg ut att vara intakta sedan 1950-talet. En flicka satt ensam längst fram och var helt uppslukad av föreställningen, hon klappade händerna entusiastiskt efter varje nummer. De flesta i lokalen var mongoler, men här såg vi faktiskt också några västerlänningar.

Efter konserten gjorde de långa bilköerna sig åter påminda och vi insåg att det skulle gå snabbare att gå tillbaka till hotellet än att ta bussen. Det var många som tänkte som vi och teaterbesökarna spriddes på Ulaanbaatars trottoarer.

UTFLYKT TILL CHINGGIS KHAAN-STATYN

Chinggis Khaan har en avgörande betydelse för Mongoliet. Han enade de mongoliska stammarna i början av 1200-talet och lade grunden till det mongoliska riket, som blev det största sammanhängande imperiet i världshistorien. När det mongoliska riket var som störst sträckte det sig från Java till Sibirien och från Korea till Polen.

Mellan 2006 och 2008 byggdes världens största ryttarstaty till Chinggis Khaans ära. Chinggis Khaan Statue Complex ligger drygt fem mil öster om Ulaanbaatar och vi hade bokat en heldagstur dit. Guiden frågade om han fick röka i bilen när vi körde. Han var inte van att vara guide och hans flickvän skickade hela tiden meddelanden om hur han skulle bete sig. “Nu säger hon att du ska akta dig så att du inte slår i huvudet på andra våningen i statyn där taket är lågt”, sa han och pekade på mig. Jag är 178 centimeter, och förmodligen hade han beskrivit mig som jättelång – vilket jag kanske också var i mongoliska mått. Han hade själv aldrig varit inne i statyn och tyckte att det skulle bli spännande.

Statyn, som står på en bas som också är museum, är fyrtio meter hög och tillverkad i rostfritt stål. Det kostade 20 000 tögrög (motsvarande 60 kronor) att gå in och vi tog oss hela vägen upp och ut på terrassen på hästens huvud. Statyn är absurt stor, och placeringen på den öppna stäppen gör att den ser riktigt mäktig ut. Chinggis Khaan är vänd österut, mot platsen där han föddes som ska ligga precis i närheten.

Fälttågen på 1200-talet var extremt brutala – städer som gjorde motstånd kunde jämnas med marken och historiker uppskattar att mellan tjugo och fyrtio miljoner människor dödades. Ändå fortsätter Chinggis Khaan att var en hjälte i Mongoliet. Vi gick en runda inne i museet och åkte sedan vidare till nationalparken Gorkhi-Terelj och Aryabal meditationskloster.

Nationalparken erbjuder mycket Mongoliet på liten yta – berg, floddalar, skogar och stäpp. Vi tittade på Turtle Rock, en stor stenformation som ser ut som en sköldpadda, innan vi gick de 108 trappstegen upp till klostret. Trappstegen är formade som en elefants snabel och representerar de 108 mänskliga begär och synder som man lämnar bakom sig på väg upp till klostret. Aryabal meditationskloster återuppbyggdes mellan 1998 och 2004 efter att det förstörts under kommunisttiden.

På väg tillbaka mot Ulaanbaatar fastnade vi åter igen i långa, långa bilköer. Vi hade börjat bli vana nu, och valde att gå ur bilen och gå. Det sista dagsljuset reflekterade sig i de nya, polerade glasfasaderna och snart badade staden i neon. Vi hade haft en spännande resa i ett annorlunda och unikt land, men nu var det dags att åka hem.

Läs också om våra dagar ute på stäppen i Mongoliet.

LÄS MER: