Södra Bolivia med SALAR DE UYUNI

Landskapet i södra Bolivia är storslaget, tyst och fullt av kontraster. Varma källor ryker i den tunna, kalla luften och färgglada laguner och höga bergskedjor möter den vita, livlösa SALAR DE UYUNI där horisonten känns närmast oändlig.

VÅR SYDAMERIKARESA

Sommaren 2025 gjorde vi en resa vi länge drömt om. Vi var borta i knappt fyra veckor och kombinerade Chile, Bolivia och Peru. Vi hade planerat resan själva och eftersom det var långa avstånd flög vi inrikes en gång i varje land. I övrigt tog vi oss fram med jeep, tåg, buss och även med båt. Resan blev precis så bra som vi hade hoppats på och med facit i hand är det nog ingenting vi skulle velat ändra i vårt upplägg.

• Chiles Santiago, Valparaiso och Viña del Mar

• Atacamaöknen – världens torraste plats

• Södra Bolivia med Salar de Uyuni

• La Paz och Dödens väg

• Vassöar och inkaruiner i Titicacasjön

• Inkarikets Cusco och Machu Picchu

• Några trevliga dagar i Lima

Efter lite trixande hade vi lyckats boka en heldagstransport, inklusive fotostopp, med jeep från San Pedro de Atacama i norra Chile till staden Uyuni i sydvästra Bolivia via gränsstationen Hito Cajón. Vi startade tidigt på morgonen i Chile för att vara vid gränsstationen i god tid innan den öppnade klockan åtta. Sedan var det ungefär fem minuters körning mellan den chilenska och bolivianska gränsen. Landskapet bredde storslaget ut sig i morgonljuset och vi såg flera vikuñas på stäppen i ingenmansland. Vi var varmt klädda i lager på lager, hade sex liter vatten med oss och 300 bolivianos (drygt 400 svenska kronor) var i kontanter.

PÅ VÄG GENOM SÖDRA BOLIVIA

Vi vinkade av vår chilenska chaufför vid den bolivianska gränsen, där en ny chaufför väntade i en annan jeep. Vi lassade in våra ryggsäckar i ett trångt och dammigt bagageutrymme och åkte sedan en kort sträcka till en mindre byggnad. Där fick vi betala 150 bolivianos var i entréavgift för att komma in i naturreservatet Reserva Nacional de Fauna Andina Eduardo Avaroa. Vi behövde också registrera oss över internet, vilket vi fick göra från guidens mobil. Vi blev tvungna att börja om från början några gånger på grund av den dåliga täckningen, men till slut var vi godkända och redo för dagens äventyr.

Laguna Blanca, en vit lagun känd för sitt mineralrika vatten, mötte oss direkt. De omgivande bergen tornade upp som en overklig kuliss och lagunen utstrålade en förunderlig stillhet. Vi befann oss 4 350 meter över havet, så kanske berodde det på höjden och den tunna luften, men känslan av att tiden stod still – som kommit till mig redan i norra Chile – skulle förstärkas ytterligare här i Bolivias orörda natur.

Den vita lagunen gränsar till en annan lagun, Laguna Verde, genom en smal passage. Laguna Verde har fått sitt smaragdgröna vatten från höga koncentrationer av mineraler som magnesium, bly, svavel och kalciumkarbonat. Tyvärr såg vi bara den gröna lagunen på avstånd eftersom vår chaufför Mauro sa att vi behövde hålla tempo. Vi hade en lång, delvis oviss, väg framför oss och behövde hinna fram till asfalt innan det blev mörkt. På samma sätt såg vi sedan Salvador Dalí Desert skumpa förbi utanför rutan. Detta torra, vindpinade landskap av sand, sten och vulkaniska bergarter har fått sitt namn efter den surrealistiske konstnären Dalí eftersom det påminner om de drömlika, ödsliga miljöerna i hans målningar.

Jeepen var sliten och ganska skitig, med nedsuttna säten och minimalt utrymme för mina ben. Mauro hade en tjock stickad mössa, smutsiga händer och tuggade kokablad som skulle hjälpa mot höjdsjuka. Han var glad och snäll, men kunde bara några få ord engelska. Lotta och jag satt i baksätet med en handskriven lista på spanska på vad vi ville se längs vägen. Vi var alltså väl förberedda och utan listan hade det varit svårt att ha en gemensam bild av hur vi skulle lägga upp dagen, trots att Lotta pratar lite spanska. En gång stannade Mauro för att lämna något vid ett skjul och då passade jag på att fota klädstrecket utanför, annars följde vi listan utan avvikelser.

Att köra genom Reserva Nacional de Fauna Andina Eduardo Avaroa är en av de mest spektakulära, men också mest krävande, bilresorna i Sydamerika. Reservatet ligger på över fyratusen meters höjd på det bolivianska höglandet, Altiplano. Här är ödsligt, färgstarkt och tyst. Vi mötte bara en eller två bilar längs vägen, annars såg vi inga andra människor. Det kändes nästan som vi var i en parallell verklighet, eller som att vi hade hittat en egen planet. Det lilla skjulet med klädstrecket var också den enda byggnaden vi såg på många mil.

Vägen bestod av spår i gruset. Ibland tydligare, ibland näst intill obefintliga. Det fanns inga vägskyltar, ingen belysning och GPS och internet fungerade inte här. Att ha en fyrhjulsdriven, vältankad bil var en absolut nödvändighet. En punkt på vår lista var Polques Hot Springs, varma källor där det gick att bada. Här blev det dock ett missförstånd och Mauro körde bara förbi eftersom vi inte hade tid att bada. Jag hade gärna stannat för att fotografera och nu missade vi därför även utsikten över ”the pastel landscape of Salar de Chalviri” – en saltöken precis intill.

I stället stretade vi oss uppåt på extremt stenigt underlag. Luften blev allt tunnare och när vi närmade oss femtusen meters höjd stannade vi och fick äntligen kliva ur bilen. Vi hade kommit till gejsrarna Sol de Mañana, döpta efter morgonens sol. Jorden framför oss kokade och ångan dansade över de ödsliga vidderna. Här, i Andernas vulkankedja, växlar färgerna mellan rost, gult och askgrått och på morgnarna är det flera minusgrader i luften samtidigt som marken håller en temperatur på tvåhundra grader. Det luktade starkt av svavel och metall och vi blev snabbt andfådda på grund av den höga höjden. Att vi ens befann oss här kändes lika surrealistiskt som platsen i sig.

En av de absoluta höjdpunkterna i reservatet är Laguna Colorada, en lagun som fått sin röda färg av mikroskopiska alger och mineraler. Här bor stora kolonier av flamingos, och plötsligt kändes allt ute i den karga höglandsöknen rosa. Här gjorde vi ett längre stopp i väntan på lunch. Jag gick ut så långt jag kunde på den omgivande saltslätten där jag fortfarande hade fast mark under fötterna, allt för att få en chans att fotografera de vackra fåglarna på lite närmare håll. Något oväntat blev jag då jagad av skränande måsar, trots att jag hela tiden såg till att inte störa fågellivet.

Intill lagunen ligger några byggnader och vi frågade om det möjligen fanns en toalett. Men även här hänvisade Mauro oss till “toilet inka” – det vill säga naturen. Här förbereddes en måltid för bara Lotta och mig. Mauro åt säkert också, men inte tillsammans med oss. Vi hade angett att vi var vegetarianer och fick rejält med potatismos, sallad, grönsaksbiffar och äpplen. När vi körde härifrån lämnade vi också reservatet, men naturupplevelserna skulle fortsätta.

Normalt görs inte den här resan på en dag, även om det rent tidsmässigt är möjligt. Researrangörerna på kontoren i San Pedro de Atacama i Chile erbjuder tredagarsturer tur och retur, men då ingår också en dag i saltöknen Salar de Uyuni och en tillbakaresa på bekvämare vägar utanför Reserva Nacional de Fauna Andina Eduardo Avaroa. Dessutom behöver man då sova en av nätterna i ett enklare boende på upp till 4 800 meters höjd. Vi ville minimera risken för höjdsjuka, och dessutom fortsätta vår resa i Bolivia och inte åka tillbaka till Chile. Därför hade vi bett om denna speciallösning. Totalt åkte vi en sträcka på ungefär femtio mil och vi förstod att Mauro kände att han behövde hålla tempo.

Trots att det varit minusgrader på morgonen började dagen bli varm och vi fick klä av oss fler och fler lager. Vi skumpade fram i jeepen och Mauro spelade samma bolivianska låt om och om igen på repeat. Han fortsatte tugga på sina kokablad, och Lotta och jag åt kokabladskarameller som vi köpt i Chilie. I Siloliöknen tornade stenformationen Árbol de Piedra upp sig och vi fick anledning att sträcka på benen. Under tusentals år har vindarna och sanden skulpterat fram detta stenträd, som blivit en symbol för Bolivias andinska natur. Skört, starkt och tidlöst.

Kanske kändes det lite som nerförsbacke, kanske var Mauro mindre stressad eftersom vi hade lämnat en stor del av ovissheten bakom oss men plötsligt tog han sig tid att peka ut en viscacha i bergen. Vi hade aldrig upptäckt denna söta lilla släkting till chinchillan själva och djuret fanns inte heller med på vår handskrivna lapp, men så fint det var att se den. Viscachor tycker om att sitta och sola sig i bergen och vi såg till och med två stycken.

Den långa, skumpiga vägen genom Anderna började närma sig sitt slut. När vi för första gången kom upp på asfalt kändes det som en enorm lättnad, men asfalten skulle snart ta slut och återigen ersättas av gropar och grus. Vi hade sett flera vicuñor på avstånd under dagen, men de är skygga djur och jag hade inte velat be Mauro stanna bara för att de skulle springa iväg innan jag hann fota. Nu, när tempot var lite lugnare, fick jag chansen att fota några vicuñor vid en sjö. Det betydde mycket för mig eftersom de är en stor del av djurlivet här.

Sista punkten på listan var alpackor, utan att vi egentligen visste hur det skulle gå till. Men Mauro var trygg i att vi skulle få se alpackor. Det finns fyra olika sorters lamadjur – alpacka, lama, guanaco och vicuña – och det visade sig finnas flera farmer med alpackor när vi till sist kom upp på den riktiga vägen. Djuren gick fritt, en del med halsband och andra utan, men samtliga hade en ägare. Vi hade lämnat den vilda, svårtillgängliga naturen bakom oss och närmade oss civilisationen. Förmodligen hade vi också varit på vårt livs mest minnesvärda bilresa.

SAN CRISTÓBAL VILLAGE

På vägen mot Uyuni stannade vi i byn San Cristóbal Village. Jeepen behövde tankas och Mauro ville gå in i matbutiken. Den ursprungliga byn San Cristóbal ligger över två mil bort, men flyttades 1999 – precis som Kiruna på grund av gruvdriften. Gruvdrift har länge varit en del av områdets historia. Här utvinns framför allt silver, men även bly och zink. Till och med kyrkan från 1600-talet monterades ner sten för sten och byggdes upp igen här. Samtidigt blev det gamla San Cristóbal Village en spökstad.

Vi kände inte till byns historia när vi var här. Dels visste vi inte att vi skulle komma hit, dels var Mauro en chaufför och inte en guide. Hade vi vetat att kyrkan fanns skulle vi självklart velat se den. Nu missade vi tyvärr den, men hade ändå turen att besöka byn mitt under en festival. Det var konsert på torget och många hade klätt upp sig i traditionella kläder. Dessutom var bilarna pyntade med färgglada textilier, gosedjur och madonnabilder.

Klockan halv sju på kvällen, efter en resa på drygt tolv timmar, körde vi så in i staden Uyuni. Precis som i San Pedro de Atacama, där vi startat vår resa, var det första jag lade märke till hundarna. En del i små västar och tröjor, andra utan, men samtliga dammiga precis som allt annat. Jag kände att jag verkligen började bli trött och hade ont i benen och fötterna efter att ha suttit så trångt. Vi lyckades baxa ut våra numera rejält dammiga ryggsäckar ur bagaget och vinkade hej då till Mauro.

SALAR DE UYUNI

Vi blev avsläppta vid Hotel Jardines de Uyuni, där vi skulle stanna i tre nätter. Redan dagen efter hade vi bokat en heldagsutflykt via Get Your Guide ut i saltöknen. Mötesplatsen låg bara en kort promenad från hotellet och det visade sig vara Lotta, jag pch fyra personer till som samlades där klockan 10.20. Trots att det bara var fem grader ute kändes det ändå varmt i solen. Vi satte oss i en ny jeep, och vår guide Carlos skulle tugga kokablad stora delar av dagen – precis som Mauro gjort igår.

CEMENTERIO DE TRENES

Dagens första stopp var tågkyrkogården Cementerio de trenes precis i utkanten av Uyuni. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var järnvägen, som britterna hjälpt till att bygga, viktig för Uyuni. Här fraktades mineraler – särskilt silver, tenn och koppar – från gruvorna i Anderna till hamnar vid Stilla havet. Men när gruvnäringen inte var lika framgångsrik på 1940-talet och det dessutom var kostsamt att reparera trasiga ånglok övergavs tågen och järnvägen lades ner.

När vi kom hit var det redan många människor här och det märktes att vi nu hade anslutit till den normala turistrutten. Folk klättrade på de rostiga tågvagnarna, det fanns gungor att gunga i och flaggor var uppsatta som skulle göra sig bra på bild. Jag motstod länge frestelsen att klättra upp på en vagn själv, men gav till slut vika eftersom vi hade så gott om tid. Jag har sett fantastiska nattbilder från tågkyrkogården, men så här dags kändes det lite för mycket som ett turistjippo.

BYN COLCHANI

Innan vi fick ge oss ut på de vita vidderna gjorde vi ytterligare ett stopp, i byn Colchani. Här bearbetar invånarna saltet från öknen på ett traditionellt sätt – de torkar, renar och formar det till block som det går att bygga med. Salthusen håller sedan i ungefär 25 år innan de behöver restaureras. Längs huvudgatan låg en färgstark hantverksmarknad och Lotta och jag köpte med oss en liten grönbrun börs.

SALAR DE UYUNI

I närheten av entrén till saltöknen Salar de Uyuni finns hotell, Hotel de Sal, byggda nästan helt av saltblock. Vår guide Carlos pekade och berättade att rummen där varierar i pris, och att ett par hotell kunde vara riktigt dyra. Sen bad han oss blunda när vi körde igenom själva entrén så att upplevelsen av de vita vidderna skulle bli än starkare.

Salar de Uyuni ligger på 3 656 meters höjd och är världens största saltöken. Den täcker ett område på ungefär 10 500 kvadratkilometer, vilket är större än hela Skåne. Marken består av ett tjockt lager salt, upp till flera meter djupt, som har bildats när urtida sjöar torkat ut för tiotusentals år sedan. Under ytan finns enorma mängder litium, som potentiellt kan användas till batterier. Öknen beräknas innehålla upp till hälften av världens litiumreserver, vilket gör området strategiskt viktigt för framtidens energiindustri.

Det var bländande vitt! Solen stod som högst på himlen och det kändes som att bada i ett hav av ljus. Det var svårt att bildmässigt göra omgivningen rättvisa, känslan var bara enorm. Oändlig himmel, oändlig öken, oändlig horisont. Under några år på 2010-talet var Salar de Uyuni en etapp i Dakarrallyt, men det är lätt att köra vilse. Lokalbefolkningen navigerar utifrån berg och kullar som omger öknen, men kommer dimman eller mörkret är det omöjligt att veta var man är. Det finns heller ingen täckning och den höga höjden kan vara påfrestande. Det enda som finns är salt.

Vi körde mil efter mil, utan att bekymra oss om några hastighetsgränser. Ibland mötte vi en annan jeep, och ett par gånger passerade vi cyklister som korsade öknen. Att bara se vitt var sövande och till slut hade alla somnat utom Lotta och Carlos. När jag vaknade var världen fortfarande vit åt alla håll, och det tog en stund att förstå att vi inte körde över en frusen sjö täckt av snö. På något märkligt sätt kände jag mig hemma, som om jag varit här förut.

Carlos hade med sig mat som vi dukade upp i en matsal för turister, på samma plats där Dakarmonumentet och en samling internationella flaggor fanns. Gruppen lade även en del tid på att fotografera sig själva tillsammans med ölburkar och små dinosaurier av plast för att förvränga perspektivet. Den aktiviteten går det att roas olika mycket av, men förmodligen är den ofrånkomlig om du väljer att vara med på en arrangerad utflykt.

ISLA INCAHUASI

Som en hägring ligger en ö mitt öknen, Isla Incahuasi. Ön reser sig som en ensam, mörk silhuett i det vita landskapet och är överraskande nog täckt av kaktusar, några över tio meter höga och flera över hundra år gamla. Det kostade 30 bolivianos (drygt 40 svenska kronor) att vandra här och vi parkerade jeepen på saltet nedanför.

Mellan kaktusarna slingrar sig stigar upp mot en utsiktsplats på toppen. Det hårda, vulkaniska stenlandskapet och de enorma, taggiga kaktusarna gjorde att Isla Incahuasi kändes som en ogästvänlig plats, men trots det bor det kolonier av söta, lurviga viscachor här – precis som i bergen igår. Jag förstår inte hur viscachorna kan överleva, men läste att kaktusarna klarar sig bara de får vatten ungefär en gång per år.

SOLNEDGÅNG I SALAR DE UYUNI

Vi var här mitt under torrperioden som varar ungefär från maj till november. Under regnperioden, från december till mars, täcks saltöknen av ett tunt lager vatten. Då förvandlas den till en gigantisk spegel, där molnen reflekteras så perfekt att det skapar en illusion av att mark och himmel smälter samman. Regnperioden lockar många fotografer och turister, men samtidigt kan det vara svårt att ta sig fram över öknen då.

Jag trodde inte att vi skulle få uppleva någon spegling, men när solen började närma sig horisonten körde vi till en del av öknen som fortfarande låg under vatten. Vi fick låna gummistövlar, och Carlos dukade upp bolivianskt vin och fika i bagageutrymmet. Ljuset förändrades lika snabbt som kylan återvände, men det var en fantastisk avslutning på en upplevelserik dag. Ungefär klockan åtta var vi tillbaka på vårt hotell igen.

STADEN UYUNI

Vi hade nu varit i Bolivia i två dagar och behövde samla våra intryck. Både Lotta och jag var trötta och såg fram emot en lugn dag i staden Uyuni. När vi gick ner för att äta frukost satt en kvinna i receptionen med en stor syrgastub och mask. Själv var jag torr och läpparna sprack om jag gapade. Jag hade huvudvärk lite till och från och kunde bli andfådd bara av att smörja in mig med hudkräm. Det går inte att ignorera höjden, och det var välbehövligt med lägre tempo för en dag.

Uyuni är en gammal järnvägsstad, och fungerade en gång som knytpunkt mellan Chile, Bolivia och Argentina. Om det inte vore för den ökande turismen kring saltöknen skulle Uyuni förmodligen blivit en spökstad efter att järnvägen lagts ner. Vi tog sikte på huvudtorget Plaza Arce och det gula klocktornet Torre del Reloj från 1930-talet. Det var sol och skulle bli som varmast tolv grader.

Staden visade sig vara liten utan egentliga sevärdheter utöver klocktornet. Vi hörde en orkester spela och följde musiken till en port varifrån vi kunde se en hel skolgård med barn öva inför en kommande parad. Det var halvt om halvt kaos och två gatuhundar sprang runt i cirklar, glada över att också vara med. När vi blev hungriga gick vi för att testa kaféet Memos Coffee Bistro som vi läst om, men när vi kom dit var ägaren inte så pigg på att släppa in oss eftersom kaféet skulle stänga om fyrtio minuter.

I avsaknad av andra bättre restauranger åt vi därför alla våra måltider på restaurang Tika, som hörde till hotellet. Där fick vi quinoa i förrätter, huvudrätter och efterrätter. Quinoan kommer ursprungligen från Anderna och har odlats här i över femtusen år. Det var till och med quinoa i chokladen, och vi drack också de söta, varma dryckerna api de quinoa och api morado – den senare gjord på en hård mörklila majs som också är en viktig gröda här.

Dagen efter var det dags för oss att lämna södra Bolivia och åka vidare till huvudstaden La Paz. Det var bara tio minuter med taxi till flygplatsen och det gick en flight om dagen, klockan 09.15. Natten hade varit kall och jag frös trots att jag hade täckjacka och buff, men vi hittade sittplatser längst bak i den enda gaten där solen sken in genom fönstret och värmde våra ansikten. Väl uppe i luften fick vi en fantastisk utsikt över saltöknen – detta förunderliga vita landskap. Jag bär med mig känslan av att en gång ha stått där, omgiven av ljus och salt. Men starkast är minnet av resan över det andinska höglandet. Jag är så tacksam över att vi fått uppleva den delen av världen.

LÄS MER: