ATACAMAÖKNEN – världens torraste plats

I norra Chile ligger ATACAMAÖKNEN, med Stilla havet i väster och Anderna i öster. Här har det inte regnat på århundraden och det kalla, karga landskapet påminner om månens. När vi var här fick vi en känsla av att tiden stod stilla. Och precis allt kändes avlägset.

VÅR SYDAMERIKARESA

Sommaren 2025 gjorde vi en resa vi länge drömt om. Vi var borta i knappt fyra veckor och kombinerade Chile, Bolivia och Peru. Vi hade planerat resan själva och eftersom det var långa avstånd flög vi inrikes en gång i varje land. I övrigt tog vi oss fram med jeep, tåg, buss och även med båt. Resan blev precis så bra som vi hade hoppats på och med facit i hand är det nog ingenting vi skulle velat ändra i vårt upplägg.

• Chiles Santiago, Valparaiso och Viña del Mar

• Atacamaöknen – världens torraste plats

• Södra Bolivia med Salar de Uyuni

• La Paz och Dödens väg

• Vassöar och inkaruiner i Titicacasjön

• Inkarikets Cusco och Machu Picchu

• Några trevliga dagar i Lima

Vi kom med flyg från Santiago de Chile och landade i Calama, en flygresa norrut på drygt två timmar. På flygplatsen i Santiago hade vi grundat med vegetariska Completo Italianos, chilensk street food med avokado, majonnäs och tomat. Korv med bröd kan vara så mycket mer än korv med bröd. Det var nästan bara chilenare på flyget och nedanför oss såg vi torra berg, fält och kullar.

Calama är en stad med ungefär 150 000 invånare, men vi skulle inte stanna här utan ta oss direkt mot San Pedro de Atacama – en sträcka på ungefär tio mil inåt kontinenten. Det fanns minibussar intill flygplatsen som körde hela vägen och släppte av resenärer vid sina respektive boenden, så vi tog plats i en sådan och såg hur landskapet utanför långsamt bytte skepnad. Först var det platt, sedan mer bergigt utan att jag märkt hur det skiftat. Hade jorden blivit en nyans rödare eller hade den samma färg som för en mil sedan? Var de sällsynta grästuvorna färre nu? Inga byggnader, bara ökenlandskap. Vi körde förbi varningsskyltar för lamor och små kors längs vägkanten, platser där människors liv plötsligt avslutats. Det var sövande att färdas på så raka vägar.

SAN PEDRO DE ATACAMA

När vi kom till San Pedro de Atacama hade asfalten upphört och ersatts av ett finkornigt damm. Det yrde om minibussen när vi körde från den ena änden av staden till den andra för att släppa av våra medresenärer vid rätt boende. Trots att Lotta och jag bodde mitt i centrum och såg hur vi passerade vårt boende två gånger släpptes vi av sist, när solen redan hade hunnit gå ner.

Vi hade bokat boende för tre nätter på ett litet boutique hotell, Hotel Pat’ta Hoiri, och fick rum nummer 8 av 10. Rummet hade egen entré men bara ett frostat fönster i badrummet, så det kom knappt in något dagsljus. Nätterna var råa och kalla och vid något tillfälle funderade jag på att gå upp och hämta mina vantar men jag var för trött. På morgnarna var alla saker och kläder kalla men hade vi tur kunde det i alla fall finnas lite varmvatten till duschen. Jag kände mig långt hemifrån, men samtidigt priviligerad.

San Pedro de Atacama har ungefär femtusen invånare och grundades runt år 1450, före den spanska kolonisationen. Vi såg bara envåningshus i lera och de som inte målats vita hade kvar samma rödbruna nyans som den dammiga jorden. Gatorna var anlagda i ett rakt rutmönster vilket gjorde det lätt att hitta. Jag gissar att det var precis lika kallt överallt och insåg snart att bristen på fönster förmodligen berodde på att alla ville behålla värmen så långt det var möjligt.

Huvudgatan och restaurangerna dominerades av backpackers. De små butikerna och gallerierna hade också anpassat sig till turismen och fokuserade på friluftskläder och lokalt hantverk, ofta i form av textilier. Vi åt goda empanadas, delade en vegetarisk pizza på Rincón de Sal och promenerade till trevliga Franchuteria i utkanten av staden för lunch. Ett tips är också att besöka marknaderna, både utomhusmarknaden med frukt och grönsaker och inomhusmarknaden Feria Artesanal med fint hantverk.

San Pedro de Atacama ligger lite drygt 2 400 meter över havet vilket passade oss perfekt. Genom att stanna här några nätter fick vi chans att acklimatisera oss i väntan på högre höjder. Vi drack te på kokablad till frukost och köpte även kokabladsgodis som visade sig vara förvånansvärt gott. I de små turistkontoren bokade vi utflykter, men försökte även hitta ett sätt att ta oss vidare mot Bolivia – något som skulle visa sig bli svårare än vi först trott.

Vi frågade på flera turistkontor och hade även sökt på nätet. Vi visste att det rent tidsmässigt gick att köra från San Pedro de Atacama, över gränsen Hito Cajón och sedan vidare till Salar de Uyuni i Bolivia på en dag, inklusive några sevärda stopp längs vägen. Nästan alla erbjöd oss dock tredagarsturer tur och retur inklusive utflykter i saltöknen i Bolivia och sa att det inte fanns några andra alternativ. Till sist hittade vi in till turistcentret i den största sportbutiken och där var det en man som äntligen kunde hjälpa oss. Tyvärr blev det inte billigt, men vi hade i alla fall en lösning. Vi skulle åka med en chaufför till gränsen, och sedan vidare med en annan till Salar de Uyuni. Men först var det dags för två utflykter på den chilenska sidan.

ASTRONOMICO

Det var vinter i Chile och solen gick ner redan klockan 18.12. Den kväll/natt vi enligt väderprognosen skulle få klarast sikt bokade vi en “Astronomico”-tur på två timmar. Atacamaöknen är känd för sin fantastiska himmel. Det är torrt, klart och obebott, vilket ger låga ljusföroreningar. Dessutom ligger Atacama på hög höjd, vilket också bidrar till att det är en av världens absolut bästa platser för stjärnskådning. Här går det att se Vintergatan, nebulosor och till och med andra galaxer med blotta ögat.

Vi var en liten grupp som åkte ungefär en kvart utanför staden och stannade på en gårdsplan där det fanns ett teleskop. Jag hade väntat mig en fin himmel, men var inte beredd på vad jag skulle mötas av. Stjärnhimlen här var helt enkelt som tagen från en annan värld. Det var magi, och förmodligen något jag aldrig kommer få tillfälle att uppleva på samma sätt igen.

Jag hade mitt stativ med mig och försökte fånga Vintergatan med kameran, men det var svårt att hitta rätt inställningar utan ficklampa i mörkret och fingrarna frös snabbt. Med lite hjälp av vår trevliga guide gick det till slut bra och jag är glad att jag fick med mig ett konkret minne från en oförglömlig upplevelse.

VALLE DE LA LUNA

Den vanligaste utflykten för den som besöker Atacama är Valle de la Luna, måndalen. Vi hade bokat vår tur redan hemifrån via Get Your Guide, men det hade gått lika bra att boka på plats i San Pedro de Atacama. Utflykterna till Valle de la Luna sker med buss eller minibuss och varar vanligtvis i fyra till fem timmar, inklusive solnedgång över öknen.

När vi åkte på eftermiddagen vår första heldag här var det dels ovanligt mycket moln, dels en väldigt stark vind. Det yrde sand överallt. Ögonen var torra och det knastrade i munnen. Guiden på bussen berättade att det inte var säkert att vi ens skulle få tillträde att komma in på området, men att vi ändå skulle göra ett försök. Om vi kom in skulle vi förmodligen inte kunna gå ur bussen på grund av vinden. Jag kände mig besviken, men vädret och naturen var ingenting vi kunde påverka.

Vi hade tur som fick komma in. Det var nästan bara brasilianare med i vår grupp, men även en britt. Tillsammans satt vi till en början och tittade ut genom bussfönstren på ett fascinerande landskap, men allt eftersom vinden avtog ökade också hoppet om att faktiskt få gå ut – vilket vi snart också fick. Men det är inte fritt för någon att gå var som helst, det unika landskapet är skyddat genom att besökare bara får tillträde till vissa platser.

Vi gick uppåt i en blandning av sand och sten och skyddade våra ansikten med kläder. Det var varmt i solen och kallt i skuggan. Just temperaturskillnaderna är påtagliga i Atacama. Plötsliga och extrema variationer i temperatur mellan dag och natt har bidragit till att spräcka och erodera bergarterna. Sedan har vinden blåst och flyttat sand och sediment, vilket skapat stora sanddyner och stenskulpturer. Så har landskapet formats fram under lång tid.

Vanligtvis avslutas utflykten till Valle de la Luna med ett uppdukat bord med pisco sour, grönsaker, kex och dipp. Detta på en platå med panoramautsikt över lanskapet, som långsamt skiftar färg från gyllenbrunt till varmt rött när solen närmar sig horisonten. Vi fick också vår pisco sour, men i stället serverad i en dalgång på grund av vinden. Drycken kryddades med rica-rica, en ört som bara växer i norra Chile och som smakar som en blandning av mint och oregano.

När vi kom tillbaka till vårt boende senare på kvällen hade det blåst in sand och barr som låg utspridda i hela hallen. Dagen efter skulle vi vila upp oss, klappa hundar, växla pengar och på andra sätt förbereda oss inför vår långa resa vidare mot Salar de Uyuni. Men vi skulle också tvätta våra kläder, eftersom det fastnat sand och damm i precis varenda fiber.

GRÄNSEN HITO CAJÓN

Det var en kall morgon när vi åkte mot gränsen till Bolivia. Vi blev hämtade av en chaufför vid vårt boende i San Pedro de Atacama redan klockan sex på morgonen. Det skulle bara ta 50 minuter att köra de fem milen och gränsstationen vid Hito Cajón skulle inte öppna förrän klockan åtta, men vi behövde vara ute i god tid så att vi var bland de första om det blev kö.

Vi passerade skyltar som varnade för lamor och snart såg vi också de båda vulkanerna Licancabur och Juriques torna upp sig i morgonljuset. Vår chaufför, Danilo, pekade även ut ett stort observatorium innan vi kom fram till den lilla gränsstationen. Vi var nu på 4 480 meters höjd, det hade slagit lock för öronen och kylan tog över jeepen så fort motorn slogs av. Här skulle vi bli stående en bra stund, omgivna av minusgrader och Andernas vidder.

Här, i vad som kändes som mitt ute i ingenstans, började så Danilo duka upp frukost till oss på ett bord med rödrandig duk. Han lagade scrambled eggs, skar upp avokado och kokade kaffe. Vi fick juice och nybakad chokladkaka med nötter. Till en början hade vi bara sällskap av några måsar, men när klockan närmade sig åtta hade en liten kö med andra jeepar vuxit sig fram och solen hade nått upp över horisonten. När det var vår tur att passera gränsen råkade Danilo få fram ett exemplar av nya testamentet ur handskfacket. ”Det är inte mitt! När jag var ung rev jag ut sidor ur bibeln för att röka marijuana. Det funkade bra.”

Denna annorlunda, storslagna och kalla morgon blev vår sista upplevelse av Chile.

Eftersom vi inte behövde något visum för Bolivia gick gränspassagen smidigt, men kontoret var litet och alla papper kontrollerades noggrant. Hade vi varit sist i kön hade vi fått vänta länge. Efter den första gränspassagen väntade fem minuters körning genom ingenmansland innan vi kom fram till den bolivianska gränsen, där en ny chaufför mötte oss i en annan jeep. Våra dagar i norra Chile tar jag med mig som fantastiskt unika minnen.

LÄS MER: