Solvinter på SVALBARD

Ungefär hundratrettio mil norr om polcirkeln ligger SVALBARD – med branta berg, oändliga vidder, midnattssol och polarnätter. Här finns fler isbjörnar än människor och här ligger världens nordligaste samhälle. Efter att ha varit i denna isolerade del av världen vill jag bara återvända.

LONGYEARBYEN

Vi flög från Stockholm via Oslo och därifrån vidare i tre timmar i riktning mot Nordpolen, till Longyearbyen på den sjuttioåttonde breddgraden. Svalbard ligger hisnande långt norrut, helt utan grannar – bara omgivet av den Arktiska oceanen. Det var i början av april och när vi landade klockan sju på kvällen skulle det fortfarande vara ljust i tre timmar till. Vi hade bra kläder med oss men var ändå oroliga för vad som skulle möta oss, för kylan.

SVALBARD LUFTHAVN LONGYEAR

Svalbard lufthavn Longyear är världens nordligaste flygplats med reguljär trafik. Flygplatsen byggdes ursprungligen för gruvdrift och landningsbanan ligger på permafrost, mark som aldrig tinar.

Flygplatsen är liten, och i väntan på bagaget gick jag ut precis utanför dörrarna för att fota en varningsskylt för isbjörn. Kylan denna kväll var påtagligt bitande, det gjorde ont i händerna bara av att ta upp kameran. Jag tog min bild snabbt och sprang sedan in igen.

VÄGENS ÄNDE OCH GJESTEHUSET 102

Det finns en flygbuss som matchar flygen och som tog oss hela vägen till vårt boende, Gjestehuset 102, i utkanten av Longyearbyen. Resan tog ungefär en kvart och vi var de sista att stiga av. Det hade varit ganska uppbokat när vi letade hotell, och för att inte behöva betala för mycket hade vi valt ett vandrarhem som låg som en sista utpost innan vildmarken och tundran tog vid. Här, precis vid vägens ände, skulle vi nu bo i sex nätter.

Nästan alla vägar på Svalbard ligger i eller precis runt Longyearbyen. Totalt finns det bara runt fyra, fem mil väg och det går inte att köra till de fåtal orter som finns, som Barentsburg, Ny-Ålesund eller Pyramiden. Ska man dit behöver man i stället åka båt, flyg eller snöskoter. Vägarna har inga namn, utan bara ett nummer. Huvudvägen i Longyearbyen heter Vei 100. Den går genom nästan hela samhället och förbinder bostäder, affärer och skola innan den tar slut vid Gjestehuset 102.

Det drog från fönstret och det var kallt på vårt rum, som bara bestod av två smala sängar och en liten garderob. Den enda värmen som fanns var under täcket. När vi vaknade på morgonen var det tyst i huset men ute i korridoren doftade det nygräddade våfflor. Vi åt frukost, och Lotta bestämde sig för att stanna inne på förmiddagen eftersom hon var lite krasslig. Själv tog jag noga på mig dubbla underställ och gjorde mig redo för ett kallt, vitt och vindpinat Longyearbyen.

Denna dag hade jag otur med vädret. Det blåste upp mer och mer och kylan var nästan outhärdlig i den starka vinden. Långsamt började jag gå in mot stan men sikten var dålig och det var svårt att ens lyckas följa vägen. Min ryggsäck blåste iväg när jag skulle ta upp kameran och när jag tog av mig ena vanten en kort stund blev fingrarna så kalla att det kändes som jag skulle kunna bryta av dem som salta pinnar. Jag har aldrig upplevt en så intensiv kyla.

Det var ingen annan ute, människor var kloka nog att hålla sig inomhus. Själv stretade jag på, rastlös och nyfiken. När jag hamnade fel och befann mig på ett stort öppet fält en bit från vägen var det en för stor ansträngning att vända. I stället tog jag sikte mot kyrktornet, väl medveten om att om jag halkade och blev liggande skulle det dröja tills någon hittade mig. I bättre väder var det senare svårt att förstå att jag hamnat så snett, men förmiddagen vår första dag på Svalbard var ovanligt bister till och med för att vara i Arktis.

Vädret skulle bli bättre redan senare samma eftermiddag och flera av våra kommande dagar hade vi sol. Då såg vi också att det fanns fina spår för längdskidåkning längs Vei 100. De fåtal skidåkare vi såg, och även någon enstaka hurtig cyklist, hade alla gevär på ryggen för att kunna skydda sig mot isbjörn.

SVALBARDS KYRKA

Svalbards kyrka var en varm och välkomnande oas min första dag på Svalbard. Det finns en lokal sed att ta av sig skorna inomhus och det är något alla gör i kyrkan, på museum, på pubar, och på flera kaféer och restauranger. Svalbards kyrka har svarta stringhyllor för både skor och ytterkläder och även ett vapenskåp i entrén för de som har med sig gevär. Kyrkan är öppen dygnet runt och serverar kaffe, te och varm choklad. När jag kom doftade det nybakat och brasan var tänd i den öppna spisen.

Den nuvarande kyrkan, med plats för 140 personer, togs i bruk 1958 och ersatte Svalbards första kyrka från 1921, som brändes ner av den tyska marinen under andra världskriget. Kyrkan har kommit att bli en plats för gemenskap bortom både nationalitet och religion. Den fungerar som en viktig, naturlig samlingspunkt i ett litet, sårbart samhälle – där trygghet och värme behövs som kontrast till känslan av isolering som alltid är närvarande på Svalbard.

FÄRGGLADA HUS OCH BEFOLKNING

För att göra livet lite gladare har många hus starka färger, precis som på Grönland. Tidigare användes till och med färg för att visa byggnadernas funktion – rött för bostäder, gult för offentliga byggnader, grönt för sjukhus och blått för tekniska byggnader. Det gjorde det enkelt att förstå samhället, även för nya invånare. Idag är inte kodningen lika strikt, men färgerna finns kvar för att ge liv åt Longyearbyen. Exempelvis utarbetade Grete Smedal, som är professor i färgdesign, den så kallade “Longyearfärgpaletten” år 1981.

När vi gick förbi några färgglada villor såg vi flera huskies som låg ute och vilade utanför sina hem trots kylan. Tittar man noga ser man också att husen är byggda på pålar, vilket beror på permafrosten. Hus och vägar får inte värma upp och smälta marken som då riskerar att sjunka eller rasa. Ingenting grävs heller ner här – rör placeras ovan jord och ingen har begravts på Svalbard under de senaste sjuttiofem åren.

CENTRUM

Longyearbyen grundades som en kolgruvestad av amerikanen John Munroe Longyear 1906. Samhället är kompakt och lätt att gå runt i, i alla fall så länge det inte är snöstorm. På gågatan nära den enda större matbutiken Coop står den enda statyn, the Miner, föreställande en gruvarbetare med sina redskap.

På grund av det extrema geografiska läget såg vi här och var tillägget “world’s northernmost” på olika skyltar. Det fanns på ett kafé, en restaurang, en pub, ett bryggeri, ett hotell, en bensinstation... Det var ett exotiskt inslag, även om epitetet att vara världens nordligaste i praktiken gäller det mesta här.

SVALBARD MUSEUM

Även på Svalbard Museum tog vi av oss skorna i entrén och gick i strumplästen. Här finns en trevlig museishop och intressanta utställningar om Svalbards historia, med många uppstoppade djur. Besöket tog oss ungefär en och en halv timme, och då hann vi också krypa i gruvgångar och läsa samtliga texter och personporträtt.

Norge fick suveränitet över Svalbard 1920, i samband med att svalbardtraktatet skrevs. Det är ett internationellt avtal som innebär att Norge styr och har ansvar för lagar och förvaltning, samtidigt som medborgare från alla länder som undertecknat traktatet har lika rätt att bo, arbeta och bedriva verksamhet här. I praktiken innebär det att vem som helst får bo på Svalbard, utan visum eller uppehållstillstånd – så länge man kan försörja sig själv och har någonstans att bo. Det gör Svalbard internationellt unikt. Ögruppen är också demilitariserad och skatterna låga.

ADVENTFJORDEN VID LONGYEARBYENS ÄNDE

Longyearbyen ligger längst in i Adventfjorden, som i sin tur ligger i Isfjorden på västra Spetsbergen – som är den största ön i ögruppen Svalbard. Det fanns ingen direkt väg ner till vattnet, utan vi gick bara rakt ut i snön. Vyerna här var ofattbart vackra, och det var svårt att ta in att de mjuka snötäckta fjällen och de runda isbildningarna mot vattenbrynet var verkliga. I Adventfjorden finns säl och ibland vitval, men vi hade inte turen att se några djur.

KAFÉER, RESTAURANGER OCH PUBAR

Kafé- och restaurangutbudet i Longyearbyen är rikt i förhållande till antalet invånare, och influenserna är både arktiska och internationella. Vi hann besöka några av dem under våra dagar här.

Café Huskies. Här satt jag länge inne och värmde mig min första dag på Svalbard, och även jag och Lotta besökte kaféet tillsammans för att gosa med de fina hundarna som arbetar här. Kaféet är mycket populärt och vi hade förmånen att klappa bland annat Fjord, Tycko och Queen.

Fruene AS. Kafé som marknadsför sig som världens nordligaste chokladtillverkare och ligger inne i Lompen Sentret mitt i Longyearbyen. Vi fastnade speciellt för de vita chokladpralinerna som såg ut som små isbjörnar, och köpte även med oss fin choklad hem.

Restaurant Kroa. Restaurang med varierad meny mitt i stan där jag åt dagens soppa med lax.

Nansen. Restaurang där vi fick bord med vacker utsikt över fjorden. Vi satt i strumplästen och åt lax, potatispuré, brysselkål, friterad kapris och lingonhollandaise.

Barentz Gastropub. Här åt vi pizza på “världens nordligaste pub" och glömde för en stund nästan bort att vi var på Svalbard, trots att alla gäster åt i strumplästen och hade funktionskläder. Maten, inredningen och musiken kändes som hemma i Stockholm.

Svalbard bryggeri. Världens nordligaste bryggeri ligger i en blå industribyggnad vid fjorden en bit från centrum. Vi gick in genom en anspråkslös entré och tog som vanligt av oss ytterkläder och skor. Bryggeribaren är öppen på fredagar. Här satt vi tillsammans med både lokalbor och turister och drack öl bryggd på glaciärvatten.

SEED VAULT OCH VANDRING

Vädret på Svalbard kan förändras snabbt. Vår första dag skulle överraskande nog avslutas med blå himmel och en vacker solnedgång över Adventfjorden. Det var tur, för vi hade bokat in oss på en utflykt via Get your guide och skulle vara utomhus hela kvällen.

Vår grupp bestod av två japaner, två spanjorer och ytterligare en svensk. Guiden körde oss först till Svalbard Global Seed Vault – ett valv djupt in i berggrunden som fungerar som en säkerhetskopia för världens grödor. Där inne ska fröerna överleva eventuella krig, naturkatastrofer, sjukdomar och klimatförändringar. Valvet öppnade 2008 och kallas ibland för domedagsvalvet, även om syftet är raka motsatsen – att säkra framtiden. Temperaturen inne i valvet är konstant minus arton grader och valvet är inte öppet för besökare.

Efter besöket vid Svalbard Global Seed Vault fortsatte vi en kort bit med minibussen innan vi började vandra. Vi befann oss i Blomsterdalen, som under sommaren fylls av arktiska blommor, gräs och mossor och därför framstår som ovanligt färgsprakande i Svalbards annars karga landskap. Nu var allt vitt och vandringen blev tuffare än vi trott på grund av blåsten, kylan och den stundtals djupa snön. Våra buffar frös snabbt till is mot ansiktet, och när vinden var som starkast kändes det som den skulle ta oss med sig nerför slänten.

Japanerna, som var ovana vid vandring och inte hade ordentliga skor, fick snart ge upp och så småningom vände även den tredje svenskan och en spanjor. Lotta och jag klarade oss hela vägen upp till en liten topp, där vi tillfälligt hittade lä bakom en sten. Vår guide bar med sig vapen som skydd mot isbjörn, något som behövs överallt utanför den säkra zonen inne i Longyearbyen. Det är relativt ovanligt med isbjörnsattacker på Svalbard men de förekommer. Enligt den officiella statistiken har sex personer dödats sedan 1971.

På vägen ner njöt vi av utsikten över Adventfjorden och himlen som färgats röd. Solen skulle bara gå ner i drygt en vecka till, innan midnattssolen helt tog vid mellan den 20 april och den 22 augusti. Svalbards årstider är anpassade efter ljuset och klimatet, inte efter kalendern. Vi hade lyckats planera vår resa så att vi var här under solvintern, som många anser vara vackrast. Då har solen återvänt efter den mörka polarnatten, samtidigt som vintern fortfarande håller kvar sitt grepp.

MED SNÖSKOTER TILL ELVENESET

Det erbjuds många olika aktiviteter och utflykter på Svalbard. De flesta är relativt kostsamma, men har du rest hit kommer du förmodligen också vilja se mer än Longyearbyen. Eftersom du då behöver vara beväpnad och det saknas vägar är friheten i vad du kan göra själv begränsad. Arrangerade utflykter blir därför det bästa alternativet. Hållbar turism har också, tillsammans med forskning, tagit över som huvudnäring på Svalbard efter kolindustrins tillbakagång.

Dagen efter vår vandring hade vi bokat in oss på en snöskotertur med Svalbard Adventures. Vi blev upphämtade på vandrarhemmet klockan 9.30 och körda till ett skotercenter där vi fick låna varma kläder och hjälm. På centret fick vi också en genomgång av dagen innan avfärd. Vi skulle vara ute en halvdag, köra totalt sju mil och stanna för lunch i Elveneset, med utsikt över Tempelfjorden. Snöskotersäsongen varar ungefär från februari till maj, och du behöver körkort för att få köra. Lotta och jag valde att åka på samma skoter, men växla förare halvvägs.

Turen gick genom Geerdalen – en lång, öppen dal med mjukt böljande former, omgiven av höga, kala fjäll. Det råa, arktiska landskapet var storslaget och oerhört vackert. Jag såg renar och berg som jag ville fotografera, men det gick inte att ta upp varken kameran eller mobilen i farten oavsett om det var jag eller Lotta som körde. Som högst kom vi upp i drygt 70 km/h och till och från blev det kallt om kinderna. Vi var en relativt stor grupp och det var viktigt att alla höll sin plats i ledet. Snöskoterkörning på Svalbard är strikt reglerad för att skydda natur och djurliv.

När vi kom till Elveneset och skulle äta lunch gick det inte att ha händerna utanför vantarna i många sekunder. Vi parkerade våra skotrar och hittade valfria platser i snön att äta den frystorkade maten arrangören hade med sig. På grund av stela fingrar var det svårt att öppna matpåsen och Lotta fick ge upp flera gånger innan vi till slut lyckades. Vi drack norsk toddy, en god varm svartvinbärsdryck, men jag kunde inte ta någon kaka eftersom jag helt enkelt inte kunde greppa den med mina stora, klumpiga vantar.

På tillbakavägen stannade vi vid ett fruset vattenfall och de som ville fick även gå av sina skotrar för att fotografera svalbardrenar på avstånd. Svalbardrenen, som anpassat sig perfekt till Arktis, har korta ben, tjock päls och klarar att beta även mitt i vintern genom att gräva fram växter under snön. Förutom isbjörn och svalbardren finns det även fjällräv på Svalbard, men i övrigt är ekosystemet på land extremt artfattigt. Möss, sorkar, harar och kaniner saknas helt, men fågellivet är rikt i antal – i alla fall på sommaren. Under skoterturen såg vi fjällripor och måsar.

MED BÅT I BILLEFJORDEN

När vi upplevt den arktiska vildmarken på land såg vi fram emot en heldag ute till sjöss. Vi hade bokat en tur från Longyearbyen till Billefjorden och glaciären Nordenskiöldbreen med Henningsen Transport & Guiding. Vi skulle få åka så långt in i fjorden vi kom innan isen blev för tjock.

Båten rymde två busslaster med turister som hämtats upp runt om i Longyearbyen. Dagen var välarrangerad, och Lotta och jag tilldelades bord 10 på första däck av två. Vi delade bord med ett pratglatt norskt par som berättade allt de visste om isbjörnsattacker, och även att de tidigare gjort en egen snöskotertur med gevär till det ryska samhället Barentsburg. Dessutom fick vi höra historien om hur sjutton män dog i det så kallade Svenskhuset vintern 1872–1873.

Resan var lågmäld och rofylld, men samtidigt mäktig och storslagen. Båten, Billefjord, lämnade Adventfjorden, styrde ut på den vidsträckta Isfjorden och fortsatte sedan in i Billefjorden. Ibland färdades vi på öppet vatten, ibland genom ett tunt lager av is. Vyerna var vackra hela vägen och vi skymtade till och med det isolerade Svenskhuset som våra bordsgrannar berättat om.

Vi kunde gå ut på däck när vi ville och ibland kom guiden Natalia, som kom från Sankt Petersburg, fram till vårt bord och berättade om omgivningarna. Till lunch serverades en buffé med kött och fisk som grillats på däck och det fanns även en kiosk som sålde nygräddade våfflor.

Det var halt och kallt ute på däck och även om det var varmt inomhus satt kylan kvar i kroppen efteråt, framför allt i tårna. Vi hade turen att se valrossar, som sedan 1952 är fridlysta här, men trots att vi spanade ut över det arktiska landskapet och bergen såg vi ingen isbjörn. När vi kommit långt in i Billefjorden stannade plötsligt båten och vi fick gå ut på den tjocka isen. Härifrån kunde vi på håll se både det övergivna ryska samhället Pyramiden och glaciären Nordenskiöldbreen.

Pyramiden, som tidigare varit en sovjetisk gruvort med över tusen invånare, övergavs 1998. Idag är det en spökstad med kvarlämnade bostadshus, simbassäng, skola, kulturhus och Lenin-staty. Sommartid, när det går att köra båten hela vägen fram, är det ett populärt utflyktsmål.

Det är lättare att besöka det aktiva, ryska gruvsamhället Barentsburg – som är känt för sin sovjetiska estetik och sitt monument av Lenin. Men på grund av Rysslands krig mot Ukraina avrådde Norge starkt från alla sådana turer, och vi ville inte heller spendera pengar som kunde gå rakt in i den ryska krigskassan.

UTFLYKT MED HUNDSPANN

Dagen innan hemresan skulle vi göra vår sista utflykt – en halvdagstur med hundspann som vi bokat med Green Dog Svalbard. Vi blev upphämtade klockan 9 på vandrarhemmet och åkte ungefär en kvart inåt land, till Bolterdalen. Längs vägen såg vi flera hundgårdar och en ensam svalbardren som betade i snön.

Det var jag, Lotta, två norska par och ett tyskt par. Precis som vid snöskoterutflykten fick vi låna varma kläder, och innan vi gav oss av fick vi en genomgång av hur vi skulle köra släden. Hundarna var otroligt ivriga att få komma iväg och vi fick ta i med full kraft för att bromsa släden eftersom de var så starka. Vi hade åkt med hundsläde en gång tidigare i Sälen, men då hade vi inte fått köra själva. Denna gång var det en annan typ av upplevelse, dels med tanke på det karga landskapet och de omgivande bergen, men kanske framför allt tack vare kontakten med hundarna.

På Svalbard går det ungefär en hund på två människor. De flesta hundarna är dock inte privatägda utan används som arbetshundar. Husdjur är ovanliga rent generellt och katter är inte tillåtna. Hundarna börjar arbeta när de är mellan sex och nio månader och går i pension när de är mellan sju och tio år. De bor utomhus och tycker om det, trots kylan. När de pensioneras får de ofta åka till norska fastlandet eller till Sverige eller Danmark, men en del stannar som sällskapshundar på Svalbard.

Lotta fick ett särskilt band till hunden Alaska som var sju år och snart redo för adoption. Hade vi inte haft vår katt hemma och varit bättre förberedda hade vi kunnat anmäla vårt intresse, men nu fick Lotta och Alaska nöja sig med att kela en stund efter turen. Vi fick också hälsa på i hagen hos fem ivriga valpar som skulle tränas att bli nya slädhundar.

Vår halvdagstur avslutades med nygräddade våfflor och cognac i en russerhytta på gården. Vår guide, som kom från Slovakien, berättade att hon hade bott på Svalbard i sex år och att hon hade hand om trettio hundar. Hon hade koll på hur långt alla hade sprungit och hur mycket de hade ätit genom en app. Hennes stuga var enkel, och vatten fick hon åka och hämta på dunk inne i Longyearbyen. Trots att hon varit ute med hundarna i så många år hade hon bara sett isbjörn en gång.

När vi, efter sex nätter och sju dagar, satte oss på bussen tillbaka mot flygplatsen var det samma glada och vänliga chaufför som mötte oss. Det var också han som hade kört oss till och från båten ett par dagar tidigare, vilket fick mig att undra om han var den enda busschauffören på Svalbard. På instrumentbrädan stod en liten isbjörn, en husky och två får, och utanför rutan var det molnigt – precis som när vi först kom.

LÄS MER: