Viddernas MONGOLIET

MONGOLIET är de karga viddernas land. Naturen är orörd och stilla, med långa avstånd mellan byar och städer. Vi reste västerut från huvudstaden Ulaanbaatar, längs raka vägar mot oändlig horisont. Långt ut på stäppen mötte vi nomadkulturen, sov vi traditionella gers och åt torkad fermenterad getyoghurt.

PÅ VÄG

Det var tisdag morgon och Lotta och jag hade varit i huvudstaden Ulaanbaatar i några dagar. Redan hemifrån hade vi bokat “3-dagars tur i liten grupp med det bästa av centrala Mongoliet” via GetYourGuide. Researrangören hette Travel Mongolia och vi skulle bli max femton personer i vår grupp. Vi skulle bli borta i tre dagar och två nätter och hade noga packat varma kläder och hygienartiklar enligt beskrivningen.

När vår guide, som också var chaufför, kom i sin lite kantstötta ljusgrå Nissan för att plocka upp oss vid vårt hotell visade det sig att vi var de enda deltagarna på turen. Sällskapet bestod alltså inte av femton personer utan av Lotta, mig och chauffören – en mongolisk man i trettiofemårsåldern som pratade lite engelska. Tillsammans körde vi västerut, ut ur stan. Trafiken glesnade till tonerna av traditionella mongoliska sånger som strömmade ur högtalarna, medan chauffören försökte parera för gropar i vägbanan.

Någon har sagt att djuren i Mongoliet är tama, människorna vilda, och att landet drivs av passion. Vi passerade får, gamar, getter, hästar, kameler, kor och lösa hundar. Alla hade sin frihet och vidderna tycktes sakna slut. Vi insåg dock snart att där gamarna fanns, där låg det ofta också ett kadaver. Sikten var fantastisk och bilarna få, men det saknades belysning och på kvällar och nätter blev vägen svart.

Ibland fick vi sällskap av lastbilar fullastade av hö eller en och annan traktor. Ratten i vår ljusgrå Nissan satt på fel sida, precis som den gör i mer än hälften av alla bilar i Mongoliet. Det blev därför lite krångligt att köra om, då chauffören fick gå ut orimligt långt i vägbanan innan han kunde bedöma om sikten var helt fri. Importen av billiga, begagnade bilar från Japan är stor i Mongoliet, trots att Japan har vänstertrafik. Just vår Nissan hade dessutom ovanligt dålig stötdämpning, vilket skulle komma att kännas i ryggen efter tre dagar på ojämna vägar.

Radioskuggan kom snabbt och guiden sjöng med i de fåtal mongoliska låtar han hade sparat ner på sin mobil. Så tog vi oss fram på repeat. Efter några varv ville han övergå till min telefon och svenskt och sjöng med lika entusiastiskt till Peter LeMarc – “det regnar över Stockholm…”, “jag är bara en enkel man…”. Utanför bilen låg vidderna tysta, mil efter mil, ända tills vi kom fram till en vägkrog.

I kön till maten kände Lotta och jag oss långt hemifrån, men lyckades till slut få i oss varm mjölk med lite svart te, ris och sallad. Det fanns ingen annan dryck än mjölk och det var bara kött på menyn, vilket inte var helt kompatibelt med två vegetarianer. Vi satt i tunga trämöbler och guiden, som åt flottig fårsvans med händerna, lärde oss att i Mongoliet touchar bara tepåsen mjölken. Vatten var inte ett alternativ och mjölkteet skulle vara svagt. Vi hittade inte heller salt eller peppar.

ÖVERNATTNING I EN GER

Här och var längs vägen hade vi sett traditionella mongoliska gers, ett slags jurtor som används av nomadfolken. Geren saknar rinnande vatten och värmesystem men är ändå ett välfungerande hem, särskilt anpassad för ett liv där nomaderna flyttar sin boskap mellan olika betesmarker.

När det blivit eftermiddag svängde guiden av vägen, rakt ut på stäppen, fram till en ger med solpanel och grön dörr. Där bodde en familj i tre generationer och här skulle vi stanna över natten. En hund utanför hoppade och var glad över att se oss. Den hade två valpar som också var ivriga att få hälsa. Människorna som bodde här var dock mer lågmälda och verkade knappt notera att vi kommit. De pratade inte mycket, varken med oss eller varandra, och kunde inte heller någon engelska.

Vi bjöds in på salt varm mjölk och hårt torkad fermenterad getyoghurt. Geren var rikt dekorerad inuti, med kistor för förvaring och prydnad, familjefoton, mönstrade textilier och gyllengula fransar. Lotta, jag och guiden satt vid en liten matgrupp medan familjemedlemmarna höll sig en bit ifrån, i bäddade sängar uppställda längs väggarna. De var alla engagerade i sina mobiltelefoner och barnen var mestadels tysta. Efter en stund serverades vi ris, potatis och rivna morötter med soya. Guiden måste lyckats förmedla att vi var vegetarianer.

Till ytan är Mongoliet mer än tre gånger så stort som Sverige, men här bor bara en tredjedel så många människor – 3,5 miljoner. År 1960 var två tredjedelar av landets befolkning nomader, men idag har många flyttat in till Ulaanbaatar och bara en tredjedel lever kvar på landsbygden. Urbaniseringen har gått särskilt snabbt de senaste trettio åren. Världens mest glesbefolkade land blir alltså bara mer och mer glesbefolkat så fort du lämnar huvudstaden.

En nomadfamilj lever nära naturen, flyttar med sina djur och är beroende av boskapen för sin mat och inkomst. Det kärva, kalla klimatet gör det svårt att odla, så man äter mest kött- och mjölkprodukter. Det traditionella nomadlivet går vidare från generation till generation, även om barnen oftast får gå i grundskolan. Då lämnar de vanligtvis geren och bor på internat. Läskunnigheten i Mongoliet är relativt hög, över nittiofem procent.

Lotta och jag fick en egen ger att sova i. Det var kallt, ett par minusgrader, och vi eldade för att få upp temperaturen. Det var välbehövligt att för en stund få sitta vid eldstaden och känna hur värmen spred sig i kroppen, även om vi var väl medvetna om att kylan skulle komma igen så snart vi slutade lägga på mer ved. Stäppen, som tidigare legat tyst och stilla, hade ändrat skepnad. Nu blåste det halv storm utanför, med sand från Gobi, och mörkret kom hand i hand med en ovisshet om vad som egentligen fanns utanför tältduken.

Det var kolsvart när vi skulle gå på toaletten, ett djupt hål i marken i ett litet skjul en bit ut på stäppen. Hunden verkade släpa förbi på ett kadaver, men det var omöjligt att urskilja vad det var. Jag vaknade sedan flera gånger under natten, dels på grund av hundskall utanför vår dörr, dels eftersom sängen var hård och jag behövde vända mig om för att sova på andra sidan. Jag hade underställ och dubbla, tjocka täcken och lyckades hålla värmen även om geren i sig var iskall.

Det kändes friskt att vakna på morgonen, det var inte som i Ulaanbaatar där smog och trafik täpper till luften. Morgonljuset kastade långa skuggor på marken där den äldsta kvinnan redan satt och mjölkade en av av korna. Horisonten sträckte sig obruten åt alla håll, som om vi befann oss i mitten av världen. Vi nöjde oss med pulverkaffe till frukost och tog sedan farväl av nomadfamiljen, satte oss i den ljusgrå Nissan och åkte vidare mot nya upplevelser.

ELSEN TASARKHAI

Precis i närheten låg Elsen Tasarkhai, ett mindre ökenområde som även kallas Mini Gobi. Denna öken är åtta mil lång och bara några kilometer bred, med sanddyner som är upp till femtio meter höga. Den riktiga Gobi, som är en av världens största öknar, ligger ungefär femtio mil söderut.

Guiden väntade i bilen medan Lotta och jag gick ut. Vi fortsatte från sanddyn till sanddyn, mer för att röra på oss efter många timmar av inaktivitet än för att vi förväntade oss någon dramatisk landskapsförändring. Sanden, som kommit med vinden, har fastnat här eftersom Elsen Tasarkhai ligger i en låg dal mellan berg och kullar. När den hårda vinden bromsas av terrängen faller sanden ner och bildar dyner.

Lite överraskande förväntades vi rida på varsin kamel innan vi kunde ge oss av. Elsen Tasarkhai är känd för sina kamelturer, och mannen som kom med djuren tillhörde familjen vi bott hos, så vi kunde inte tacka nej. Kamelerna var fina och välskötta och vi fick skumpa med mellan pucklarna i en vid cirkel i sanden. Efter kamelturen kunde vi till sist lämna öknen bakom oss.

HISTORISKA STUPOR

Mongolerna är ett tyst folk och vår guide pratade inte i onödan. Vi visste därför sällan i förväg när vi skulle stanna, vad vi skulle se eller när vi skulle äta. Plötsligt tronade en stupa upp sig på en kulle på stäppen och guiden frågade om vi ville åka till den. Det ville vi. Vi körde hela vägen upp, och kom till en vacker plats med en fantastisk utsikt. Stuporna i Mongoliet symboliserar Buddha, hans lära och vägen till upplysning.

Nästa stopp blev Kharakhorum Museum, nära den gamla huvudstaden. Där kunde jag passa på att ladda min mobil samtidigt som vi tittade på utställningarna om Mongoliets historia. Kharakhorum Museum invigdes 2011 och är byggt med stöd från den japanska staten. Här köpte vi också en liten målning av en häst som idag hänger på väggen i vårt kök i Stockholm.

ERDENE ZUU-KLOSTRET

I Orkhondalen, som är ett UNESCO världsarv tack vare sin historiska betydelse för nomadiska civilisationer, ligger Erdene Zuu-klostret. Klostret grundades 1586 och är känt för sin unika omgivande mur med 108 stupor – ett heligt tal inom buddhismen. Muren ger ett mäktigt intryck, då den likt det vidsträckta landskapet tycks fortsätta utan slut.

En gång fanns över sextio tempel här, byggda i en blandning av mongolisk, tibetansk och kinesisk stil. Byggmaterialet hämtades delvis från ruinerna av den gamla huvudstaden Karakorum, som hade varit centrum för Chinggis Khaans imperium på 1200-talet. Under kommunismen på 1930-talet förstördes dock stora delar av klostret och många munkar dödades eller fördrevs. Idag finns bara ett fåtal tempel kvar.

Efter kommunismens fall 1990 återupptogs den religiösa verksamheten i Erdene Zuu-klostret och vi kunde se hur män, kvinnor, barn och munkar bad. Kvinnorna pillade på radband, en munk satt och reciterade monotona texter och vi såg prydligt uppställda offergåvor i form av bland annat godis, pengar och hästmjölk. Templen hade en otrolig färgprakt med målningar, textilier och utsmyckade statyer. En stor gud med blå hud bar dödskallar i sina många händer och en annan kompletterade med ett lugnare, mer inkännande uttryck. Jag önskar att jag hade kunnat föreviga allt vi såg men tyvärr var det fotoförbud.

Precis i närheten stod en stenskulptur av en sköldpadda – en rest från det medeltida Karakorum. En gång i tiden fanns det fyra sådana sköldpaddor, placerade i varsitt vädersträck. De markerade stadens gränser och fungerade samtidigt som skydd. Att ha en sköldpadda som gränsvakt ansågs bra, då den enligt östasiatisk tradition är en symbol för evighet och stabilitet.

Stenskulpturen stod en bit ut på slätten och det var både blåsigt och kallt. Trots kylan, och trots att antalet turister här var få, hade ett par kvinnor ställt upp bord med souvenirer. Bland buddhor och smycken hittade vi en liten söt sköldpadda i mässing som fick följa med oss hem. Nu har den hittat en fin plats i vår hall, och påminner mig dagligen om stäppen i Mongoliet.

KARAKORUM

Under Mongolväldets expansion på 1200-talet var Karakorum huvudstad i det enorma riket – det största sammanhängande imperiet i världshistorien. Trots att staden bara hade mellan tio- och trettiotusen invånare var den ett viktigt politiskt centrum där handelsmän, hantverkare och diplomater från Europa, Mellanöstern och Kina möttes. Karakorum hade palats, tempel och marknader och var en symbol för makt och rikedom.

Så småningom flyttade makten till Peking, och staden förstördes helt i krig i slutet av 1300-talet. Den nya, moderna ort som växt fram här idag kallas i stället för Kharkhorin. Här bor ungefär tiotusen invånare och vi stannade för att gå på marknaden. Vi såg bland annat traditionella kläder och stövlar, material som behövs för att bygga en ger och ett par som stod och sålde hästkött i en baklucka.

Den här natten, vår andra och sista på utflykten, skulle vi bo i ett gerområde som på sätt och vis påminde om ett vandrarhem. Här fanns ett kluster av gers, bättre toaletter och till och med duschar. Det kändes mer civiliserat, men fortfarande charmigt, och till vår förvåning kom det varmvatten när vi duschade. Till middagen berättade guiden att han som mongol inte behöver visum till varken Kina, Ryssland eller Nordkorea. Det var också intressant att höra att han hade varit i båda sina grannländer – Kina och Ryssland.

På natten var det några kor som råmade oavbrutet. Sängarna var hårda och min kudde kändes som en sten, men jag lyckades ändå sova ganska bra. Det var också något varmare än natten innan och jag tror inte att vi hade minusgrader inne i geren. Vi hade valt att åka till Mongoliet i oktober, men när det är som kallast under januari kan det bli ner till minus femtio grader. Det gör Mongoliet till ett av de kallaste bebodda områdena i världen.

På morgonen innan vi åkte vidare ville guiden in i Kharkhorin för att köpa fermenterad hästmjölk, airag. Det luktade kvalmigt och surt i mjölkbutiken och en kvinna hade halva armarna nere i en tunna med en vit massa. Torkad getyoghurt och fet mjölk stod i öppna skålar på rutiga vaxdukar. Lotta och jag fick lite småpanik över att det skulle skvätta och lukta mjölk i hela bilen efteråt, men kvinnan paketerade hästmjölken fint i tio återanvända pet-flaskor som fick plats på golvet i baksätet. Så skumpade vi vidare, tillbaka mot Ulaanbaatar.

PÅ VÄG TILLBAKA

Vi hade knappt fyrtio mil att köra, en resa på ungefär sex timmar. Guiden spelade en kinesisk version på engelska av My heart will go on och sjöng med i refrängerna. Av alla djur dominerade hästarna stäpperna, det sägs till och med att Mongoliet har fler hästar än människor, men vi såg dessvärre även flera döda hundar och kor längs vägen.

Vi gjorde två mindre stopp längs vägen, ett vid en schamanistisk helgedom och ett vid ett litet astronaut-monument. Helgedomen – som kallas för en ovoo – hade färgade band som symboliserar skydd och lycka, och förbipasserande brukar lägga stenar intill som en gest av respekt och för att få välsignelse av andarna under sin resa.

Under socialisttiden var Mongoliet nära knutet till Sovjetunionens rymdprogram och då restes många små propagandamonument för teknik och rymdfart runtom i landet. 1981 blev Jügderdemidiin Gürragchaa den första, och hittills enda, mongolen i rymden och vår guide berättade om honom med stolthet. Han tyckte också att det var mycket viktigt att jag fotograferade just detta monument.

Det var långa köer när vi till sist kom tillbaka till Ulaanbaatar. Kontrasten mellan landsbygden och staden var så stor att det kändes som vi kommit till ett helt annat land. En resa till Mongoliet är inte komplett utan båda delar, och jag rekommenderar alla som väljer att resa hit att ge sig ut på vidderna. Att en tredjedel av befolkningen fortfarande lever som nomader är unikt i världen, och natten i geren hos nomadfamiljen är mitt värdefullaste minne från Mongoliet.

Läs också om våra dagar i Ulaanbaatar.

LÄS MER: