Vassöar och inkaruiner i TITICACASJÖN

TITICACASJÖN är en av världens högst belägna sjöar. Här uppe på Andernas platå, mellan Bolivia och Peru, trodde inkafolket att solen föddes. Vi besökte en stad på den bolivianska sidan, en på den peruanska och åkte båt ut till öar fulla av historia och traditioner.

VÅR SYDAMERIKARESA

Sommaren 2025 gjorde vi en resa vi länge drömt om. Vi var borta i knappt fyra veckor och kombinerade Chile, Bolivia och Peru. Vi hade planerat resan själva och eftersom det var långa avstånd flög vi inrikes en gång i varje land. I övrigt tog vi oss fram med jeep, tåg, buss och även med båt. Resan blev precis så bra som vi hade hoppats på och med facit i hand är det nog ingenting vi skulle velat ändra i vårt upplägg.

• Chiles Santiago, Valparaiso och Viña del Mar

• Atacamaöknen – världens torraste plats

• Södra Bolivia med Salar de Uyuni

• La Paz och Dödens väg

• Vassöar och inkaruiner i Titicacasjön

• Inkarikets Cusco och Machu Picchu

• Några trevliga dagar i Lima

Vi hade bokat en heldagstur med buss med Bolivia Hop från Bolivias huvudstad La Paz till Puno, den peruanska staden vid Titicacasjön. På vägen skulle vi stanna i Copacabana på den bolivianska sidan och därifrån göra en utflykt till ön Isla del Sol. Upplägget kändes perfekt eftersom vi fick uppleva Titicacasjön både från Bolivia och Peru. När vi kom fram till Puno checkade vi in på ett hotell, och nästa dag åkte vi båt till två öar på den peruanska sidan av sjön.

BOLIVIANSKA SIDAN

Bolivia hade tidigare en kust mot Stilla havet, men förlorade den till Chile i Stillahavskriget 1879–1884. Denna förlust har länge präglat Bolivias nationella identitet och kampen för rättvisa pågår fortfarande. Idag är Titicacasjön, som delas med Peru, en viktig resurs och symbol för landets tillgång till vatten – även om sjön aldrig kommer kunna ersätta havet.

PÅ VÄG…

Normalt påbörjas resan från La Paz mot Copacanbana klockan 6 på morgonen, men vår resa började en timme tidigare och skulle också ta en timme längre på grund av en festival i den bolivianska huvudstaden. Eftersom vi befann oss på så hög höjd var det bara två grader i luften, men det skulle bli varmare under dagen. När vi åkt i fem timmar körde busschauffören till slut över den sista kullen och det var fint att äntligen få blicka ut över Titicacasjöns mörkblå vatten.

COPACABANA

Vi rullade ner mot Copacabana. Här finns en basilika och ett par torg, men framför allt är Copacabana en liten hamnstad. Längs huvudgatan samsas vackert slitna kolonialhus med nybyggda hotell och när vi var här var det söndagsmarknad. Lotta och jag gick långsamt förbi stånd med kläder i alpackaull, souvenirer, sockervadd och udda par gympadojor innan vi tog sikte mot vattnet.

Vi visste det inte då, men Basílica de Nuestra Señora de Copacabana är ett pilgrimsmål och en av Bolivias viktigaste religiösa byggnader. I basilikan står den svarta madonnan av Copacabana, en träfigur från 1580-talet som räknas som ett av Bolivias skyddshelgon. Vi försöker alltid vara pålästa när vi reser, men Copacabana var inte med i vår ursprungliga resrutt och vi visste därför inte så mycket om staden när vi kom hit. Nu blev det i stället mer fokus på gatulivet.

Det var dags att äta lunch så vi gick upp på terrassen till restaurangen Taipi Uta, med utsikt över hamnen. De kyliga vindarna gjorde det svårt att hålla värmen, men solen bidrog till att vi ändå kunde sitta ute. Vi beställde vegetariska tacos och lyssnade till alla ljud nedanför – hundar, människor, båtar, bilar och till och med fyrverkerier på avstånd. Vi hade en tid att passa för att hinna med båten, och vi kunde till och med se vår samlingsplats härifrån.

ISLA DEL SOL

Titicacasjön ligger på 3 812 meters höjd, är 281 meter djup och stor som ungefär två och ett halvt Gotland. Inkafolket ansåg att Titicacasjön var solens födelseplats och kanske var det därför ön Isla del Sol fick sitt namn. Vi åkte hit i en träbåt med platser både under och över däck, en resa på en dryg timme från Copacabana. Det var en härlig frihetskänsla att klättra upp på båtens tak. Här uppe var jag ensam, och det kändes nästan som jag svävade över det lugna, blå vattnet.

En del påstår att de sett ett femtio meter långt sjöodjur i Titicacasjön, la Bestia del Titicaca. Andra tror att förlorade städer ligger på sjöns botten, och det finns även de som hävdar att stora inkaskatter dumpats här för att inte falla i händerna på spanjorerna. Det sägs att vattnet har renande krafter, en förmåga att välsigna resor och att det även kan skydda boskap och skördar.

Solens ö är en av de mest mytomspunna och historiskt betydelsefulla platserna i Titicacasjön. Vi skulle spendera ungefär en timme här. Ön är helt bilfri så vi tog oss fram till fots längs stigar och uppför sluttningar. Ön är central i inkafolkets skapelsemyt, då de första inkarna – solgudens barn Manco Cápac och Mama Ocllo – tros ha stigit upp ur vattnet här för att grunda inkariket. På ön finns flera ruiner och viktiga platser, bland annat inkaruinen Pillkukayna som vi besökte. I La Paz hade vi fått höra att om motsvarande ruin i stället legat i Peru hade peruanerna sett till att göra den betydligt mer känd och välbesökt, men här i Bolivia är allt lite mer oexploaterat.

Ruinen ligger på en klippa med vacker utsikt över sjön. Den byggdes i slutet av 1400-talet och kallas ofta för Palacio del Sol – Solens palats. Isla del Sol är något större än Djurgården och eftersom vår grupp hade en lång resa framför oss mot Puno hann vi inte utforska hela ön. Vi såg därför aldrig Chincana, en labyrint av ruiner, eller Roca Sagrada, den heliga klippan, men är glada att vi kunde utforska Pillkukayna.

Isla del Sol har ett par tusen invånare där de flesta lever traditionellt genom jordbruk, fiske och hantverk. Det finns också hostels och vandrarhem på ön och turismen har fått allt större betydelse. Vi gick uppför gamla stentrappor och möttes ett par gånger av marknadsstånd med hantverk och kläder. Det vilade en påtaglig stillhet över ön, något till och med djuren tycktes förstärka. Vi såg en lurvig vit hund och en minst lika lurvig vit alpacka. Båda iakttog oss lite på avstånd, utan att bemöda sig med för mycket rörelse.

I skuggan av några eucalyptusträd med tjocka stammar visade vår guide oss platsen där invånarna hämtar sitt vatten. Det var tre hål i en stenvägg, tre källor med var sin betydelse. För lokalbefolkningen symboliserar källorna dygderna du ska inte stjäla, du ska inte ljuga och du ska inte vara lat. Symboliken kändes fin, även om jag säkert tror att det skulle gå ganska bra att vila mycket och kanske till och med vara en smula lat just här.

PERUANSKA SIDAN

Väl tillbaka i Copacabana tog vi sikte mot den peruanska gränsen vid Kasani, en resa på bara några kilometer. När vi gick av bussen var det dammigt, stökigt och trångt. Vi fick bära våra väskor genom en labyrint av människor, hundar och pyntade bilar. Det var någon slags festival med hög ljudvolym och det doftade mat överallt. Det låg till och med små högar av gult ris på marken vid passkontrollen där vi fick köa en stund innan vi fick våra stämplar. Därefter gick vi igenom en sliten stenportal där Bolivias flagga var målad på den ena sidan och röda och vita peruanska vimplar mötte oss på den andra. Jag hade nu gått in i mitt nittiosjätte land, Peru, med min stora ryggsäck på ryggen och den lilla på magen. Det kändes exotiskt.

PUNO

Bussresan från gränsen till den peruanska hamnstaden Puno tog drygt tre timmar. Vi blev avsläppta i närheten av vårt hotell och även om det hade hunnit bli mörkt fick jag en bra känsla för staden. Hotellet, Hotel Hacienda Plaza de Armas, låg dessutom precis vid det centrala torget Plaza de Armas. Det var livligt utanför fönstret och när vi trötta somnade efter en lång, upplevelserik dag var det till ljudet av musik, biltutor och hundskall.

Precis som i Uyuni, satt det även här en medtagen hotellgäst i receptionen med syrgastub på morgonen när vi kom ner för att äta frukost. Vi hade som högst befunnit oss på nästan femtusen meters höjd under resan, och här sov vi två nätter på 3 830 meter. Eftersom både Lotta och jag mådde bra hela tiden är det så här efteråt lätt att glömma aspekten med den höga höjden, men den ska absolut inte ignoreras. Vi var väl förberedda och såg hela tiden till att dricka mycket vatten och ta det förhållandevis lugnt, men jag inser att vi förmodligen också hade lite tur.

Under vår enda heldag i Puno valde vi att ge oss ut på Titicacasjön igen, så vi hann knappt uppleva staden i dagsljus. När vi kom tillbaka gick vi den ungefär tjugo minuter långa promenaden från hamnen in mot centrum. Solen hade redan börjat gå ner, och det var nästan mörkt när vi nådde Rupha Café – som guiden från Bolivia Hop tipsat oss om dagen innan. Där satte vi oss på andra våningen för att komma bort från gatans avgaser och beställde cappuccino, milkshake och äppelcroissant.

UROS FLYTANDE VASSÖAR

Vi hade bokat vår dagstur ut på den peruanska sidan av Titicacasjön redan hemifrån genom Get Your Guide. Vi blev upphämtade klockan sju på morgonen på hotellet och det visade sig att vi skulle bli en grupp på knappt tjugo personer som åkte i samma båt med samma guide.

Kulturen på det andinska höglandet är stark och vi skulle snart få uppleva den i en av sina mer extrema former. Titicacasjön har relativt många öar för att vara en insjö, men ändå är det som att öarna inte riktigt har räckt till. Utöver de drygt fyrtio fasta öarna finns det nämligen även mellan sextio och hundra konstgjorda flytande öar som byggts av urosfolket – Uros flytande vassöar.

Urosöarna ligger strax utanför Puno och är helt byggda av totoravass – en lång och tålig växt som finns i överflöd här. Öarnas flytande grund består av vassens täta rotmassa, ovanpå vilken man lagt korslagda lager av skördad vass. Eftersom materialet långsamt ruttnar underifrån behöver nya vasslager fyllas på ungefär var tredje månad. Totora används inte bara till själva öarna utan också till hus, båtar, möbler och till och med som medicin och mat. Flera familjer kan bo tillsammans på en och samma lilla ö.

Urosfolket började bygga sina flytande öar för att komma undan konflikter och krig med andra stammar. Vassöarna blev helt enkelt ett sätt att skapa rörliga, försvarbara samhällen. Denna tradition är äldre än inkacivilisationen, vilket innebär att den funnits i över åttahundra år. Bränder var länge ett stort hot, men sedan solpaneler ersatt behovet av stearinljus har risken för att den torra vassen ska fatta eld minskat betydligt.

Vi fick gå iland på en ö, och underlaget var förvånansvärt mjukt och sviktande. Det kändes som jag befann mig i ett av världens mest avskiljda samhällen, kanske framför allt på grund av att livet här var så annorlunda vårt. Det fanns inga toaletter på ön. I stället fick invånarna paddla några minuter bort, till områden med tät totoravass där de grävde hål i torven för att undvika att förorena sjön. Det lilla samhället hade en hövding, men ingen avskildhet. Alla hörde och såg allt, hela tiden. Det fanns helt enkelt ingenstans att ta vägen.

Vi fick följa med ut i en totorabåt, som såg ut som en stor kanot med ett slags djurhuvud i fören. Båten gled lugnt och stilla genom vattnet och just i den stunden, när himlen speglade sig i sjön, tyckte jag att ölivet nästan kändes idylliskt. Två urosflickor, Marisol och Diana, hade följt med oss ut och sjöng traditionella sånger. Så här mitt på dagen värmde solen skönt, men på grund av den höga höjden är det inte ovanligt att temperaturen sjunker ner mot minus sju grader på natten.

Lotta och jag fick också hälsa på inne i ett totorahus. Kvinnan som visade oss runt broderade kuddfodral och vi köpte ett i brungula toner med inslag av grönt. Mönstret visade sig senare föreställa en bödel med en kniv av guld – ett traditionellt mönster från tiden då urbefolkningen fortfarande hade människooffer. Kudden hittade senare en plats i vårt vardagsrum och påminner mig nu dagligen om den annorlunda verklighet som finns mitt ute i Titicacasjöns vatten.

TAQUILE

Vi åkte sedan vidare till Taquile, som är den näst största peruanska ön i Titicacasjön. Precis som på Isla del Sol bor här ett par tusen invånare, även om ön i sig är betydligt mindre.

Det var trevligt att känna fast mark under fötterna när vi lämnade båten och började gå uppför de stenlagda gångvägarna. Vid några tillfällen passerade vi genom stenbågar som markerar övergångar i landskapet. Bågarna är både ett kulturarv och en del av öns estetik, då de ramar in vackra vyer över sjön. De har uppförts genom den lokala arbetsformen ayni, som bygger på ömsesidigt samarbete mellan familjer och utgör en grundpelare i öns samhällssystem.

Taquile är känd just för sin starka kultur och för sitt samhällssystem, men även för sitt hantverk. Invånarna tillhör quechuafolket och talar främst quechua, även om många också kan spanska. Ön styrs till stor del genom traditionella, kollektiva regler och en central livsfilosofi är du ska inte stjäla, du ska inte ljuga, du ska inte vara lat – precis som på Isla del Sol. Kulturen har bevarats ovanligt väl tack vare öns isolerade läge, samt att det aldrig byggts några hotell.

Det var tungt och ansträngande att andas i den tunna luften på väg uppför. Därför var det skönt när vi fick sätta oss ner på träbänkar och bli serverade en fantastisk lunch med gott bröd, vegetarisk soppa och färsk fisk från sjön. Till maten drack vi Inca Kola, en av de populäraste dryckerna i Peru, och te gjort på muñablad, en traditionell dryck som används mot magbesvär, höjdsjuka och för att underlätta andningen. På terrassen där vi åt lunch fick vi också träffa lokalbon Alejandro, som gav oss en inblick i Taquiles fantastiska textilhantverk.

År 2005 blev Taquile och öns texilhantverk ett UNESCO världsarv. Ett unikt inslag här är att det är männen som stickar och kvinnorna som väver. Männen producerar därför det finaste hantverket, och att sticka är något de måste kunna för att få gifta sig. Alejandro lärde sig sticka i nioårsåldern berättade han. När männen gifter sig byts också färgen på deras mössor från vit och röd till randig. Flickor bär bruna mössor på Taquile.

Efter lunchen gick vi ytterligare en kort promenad uppåt för att komma till torget, Plaza de Armas, på 3 950 meters höjd. Vi kom precis i tid för att uppleva sluttakterna till en traditionell dans där flera lokalbor spelade instrument och rörde sig i takt i en ring över stenplattorna. När dansen var klar gick vi in i den vitkalkade lilla kyrkan Iglesia Nuestra Señora, som är vacker i all sin enkelhet – med grovt trägolv och nakna glödlampor från taket. Vi köpte också varsitt flätat armband i en hantverksbutik.

Vår guide berättade att medellivslängden på Taquile är högre än i övriga Peru eftersom invånarna primärt är vegetarianer och äter närodlat. De använder heller inga djur för att bära last upp och ner för de branta stigarna, utan bär allt själva. Det traditionella bältet fungerar både som skydd och som avlastning för ryggen. Luften är också frisk och det finns inga motorfordon.

När Lotta och jag gick tillbaka ner mot båten mötte vi en pojke som glatt visade att han just hittat muña och gärna ville ge oss en kvist. Han var så fin i sin mössa och sitt bälte, dekorerat med vävda figurer av olika djur. Hela ön präglades av en genuin känsla, och det känns bra att turismen aldrig har tillåtits bli för stor just här.

Båtturen tillbaka till Puno tog oss en och en halv timme. Dagen efter checkade vi ut från hotellet och tog en taxi till bussterminalen redan i soluppgången. Puno kändes stilla och lugnt, vi såg bara ett fåtal människor och ett par hundar ute på gatorna. Vår stora buss, Inka Express, avgick från terminalen klockan 6.40 och utsikten över staden och sjön var vacker i morgonljuset när bussen klättrade uppför backarna i riktning nordväst. Snart växte avståndet och tegelhusen på sluttningarna förvandlades till röda små sockerbitar. Vi var på väg mot inkarikets Cusco, staden som solgudens barn sägs ha grundat efter att de stigit upp ur Titicacasjöns vatten. Platsen där civilisationen föddes.

LÄS MER: