LA PAZ och Dödens väg

Världens högst belägna huvudstad, LA PAZ, bjuder på branta sluttningar, färgglada marknader och en intressant kultur. Vi spenderade fyra nätter här och hann också cykla downhill över sex mil på Yungas Road – ett smalt band av grus längs lodräta stup i Andernas ständigt föränderliga landskap.

VÅR SYDAMERIKARESA

Sommaren 2025 gjorde vi en resa vi länge drömt om. Vi var borta i knappt fyra veckor och kombinerade Chile, Bolivia och Peru. Vi hade planerat resan själva och eftersom det var långa avstånd flög vi inrikes en gång i varje land. I övrigt tog vi oss fram med jeep, tåg, buss och även med båt. Resan blev precis så bra som vi hade hoppats på och med facit i hand är det nog ingenting vi skulle velat ändra i vårt upplägg.

• Chiles Santiago, Valparaiso och Viña del Mar

• Atacamaöknen – världens torraste plats

• Södra Bolivia med Salar de Uyuni

• La Paz och Dödens väg

• Vassöar och inkaruiner i Titicacasjön

• Inkarikets Cusco och Machu Picchu

• Några trevliga dagar i Lima

Vi flög från Uyuni i södra Bolivia till La Paz, en flygresa på en timme. Från flygplansfönstret såg vi röda tegelhus som klättrade på branterna i ett kuperat landskap, omringat av Andernas snöklädda toppar. Det var förmiddag när vi landade på flygplatsen i El Alto, 4 061 meter över havet. Vi hade bokat upphämtning genom hotellet, och en kvinna väntade på oss i ankomsthallen med en namnskylt med Lottas namn. Det var enda gången under vår sydamerikaresa som vi fick åka med en kvinnlig chaufför.

LA PAZ

Bolivias huvudstad La Paz heter egentligen Nuestra Señora de La Paz – Vår Fru av Fred. Staden ligger på 3 650 meters höjd, i en djup canyon bildad av floden Choqueyapu, och grundades 1548 av spanjorerna på platsen där inkabosättningen Chuquiago Marka tidigare låg.

Vår chaufför stannade bilen en gång på vägen ner från flygplatsen för ett kort fotostopp. Det var en fantastisk känsla att för allra första gången blicka ut över denna speciella huvudstad.

ZONA SUR

Vårt hotell, Atix Hotel, låg lägre än själva staden – i den modernaste och mest välbärgade stadsdelen Zona Sur, ungefär 3 200 meter över havet. Här skulle vi stanna i fyra nätter och vi hade medvetet valt att bo lite lägre för att minska risken för höjdsjuka. I La Paz ligger de rikare kvarteren längre ner i dalen, och de fattigare högre upp på sluttningarna.

Från vårt hotell var det promenadavstånd till Restaurant Gustu, som stod listad som en av La Paz sju höjdpunkter i vår guidebok och som även rankats som en av Sydamerikas tjugo bästa restauranger. Gustu, grundad 2012 av den danske stjärnkocken Claus Meyer, använder uteslutande bolivianska råvaror för att skapa innovativa rätter inspirerade av landets många regioner. Vi beställde varsin förrätt och huvudrätt och särskilt förrätterna var helt otroligt goda.

VALLE DE LA LUNA

Efter lunchen, samma dag som vi kommit till La Paz, tog vi sedan en Uber till Valle de la Luna – Måndalen. Valle de la Luna är ett märkligt, månliknande landskap där vind och erosion format jorden till spetsiga torn, labyrinter och kratrar. Vi betalade entré och valde sedan det längsta promenadstråket som tog ungefär tre kvart.

Vi mötte några turister och även bolivianer längs vägen, men trots närheten till en tvåmiljonersstad kändes området lugnt och fridfullt. Vi såg en viscacha som smälte bra in i klippterrängen med sin gråbruna päls och vi reflekterade också över att vi blev mer andfådda än vanligt. Vi hade redan varit några dagar på ungefär samma höjd så vi var acklimatiserade, men det går ändå inte att komma ifrån att luften är tunnare på drygt tretusen meters höjd.

MI TELEFÉRICO

För att lösa problemen med en ineffektiv kollektivtrafik i en kuperad stad invigdes Mi Teleférico, ett linbanesystem med tio linjer, i maj 2014. Varje gondol tar tio personer och en gondol lämnar stationen ungefär var tolfte sekund. Biljetterna är prisvärda, systemet pålitligt och utsikten oslagbar.

Vår andra dag i La Paz promenerade vi till den gröna linjen och bytte sedan till den ljusblå för att ta oss in mot centrum. Det var långa avstånd mellan stationerna och resan tog ungefär fyrtio minuter. Efter ett par resor med Mi Teleférico lärde vi oss att alltid säga buenos días, buenas tardes eller buenas noches till medresenärerna i samma gondol vilket blev en trevlig rutin. Sedan åkte vi oftast i tystnad. Det blev nästan meditativt att sväva över hundar på takterrasser, ungdomar som spelade fotboll och vardagslunken nedanför.

CASCO VIEJO

La Paz historiska centrum, Casco Viejo, präglas av koloniala byggnader, kyrkor och smala kullerstensgator. Här blandas urbefolkningens traditioner med dagens moderna rytm och kvinnor i färgglada polleras sitter på trottoaren och säljer örter och amuletter intill hus där unga konstnärer öppnat nya ateljéer.

På Calle Sagárnaga 324 ligger Café del Mundo, med internationell meny, gratis wifi och trevlig personal. Här samlas backpackers för att utbyta erfarenheter och kaféet fungerar även som en slags resehubb där det går att få råd och rekommendationer om vad som finns att göra i La Paz. Vi hade bestämt träff med den svenska grundaren och ägaren Elin, och tog tacksamt emot alla tips hon gav oss. Kaffet var det godaste vi druckit på hela resan och Elin berättade att det var bolivianskt med kvinnliga arbetare genom hela produktionskedjan. Café del Mundo är en riktig oas som vi återkom till flera gånger under våra dagar i La Paz.

Calle Sagárnaga ligger mitt i turistkvarteren och är en bra plats att utgå från för den som vill uppleva La Paz. Precis i närheten finns torget Plaza San Francisco och den koloniala kyrkan Basílica de San Francisco, som byggdes i etapper från mitten av 1500-talet fram till 1700-talet. Kyrkan är stängd några timmar mitt på dagen, så vi fick tyvärr aldrig möjlighet att gå in. Efteråt hörde jag att det även går att gå upp på taket, vilket vi säkert hade gjort om vi hade vetat innan och haft koll på öppettiderna.

Kvarteren runt kyrkan är färgglada och livliga, prydda med muralmålningar, flaggor och traditionella dockor som hänger över gatorna. Bolivias självständighetskamp från Spanien var lång, splittrad och blodig. Den inleddes 1809, men det skulle dröja ända till 1825 innan självständigheten kunde firas. För att hedra frihetskämpen Simón Bolívar fick landet då namnet Bolivia. Det röda fältet i flaggan symboliserar blodet som spilldes i kampen för frihet, det gula landets mineralrikedomar och det gröna naturen och hoppet om framtiden.

Aymarakulturen är starkt närvarande i La Paz och syns i allt från traditionella kläder och färgstarkt hantverk till de många livliga marknaderna. Aymarafolket, som har en lång historia i Anderna och framför allt i dagens Bolivia, fanns här redan före inkariket. De har ett eget språk och är kända både för sin jordbrukskunskap och för sin djupa vördnad för naturen. I centrum för aymara står Pachamama – moder jord.

Regeringspalatset, eller det brända palatset som det heter på spanska, har fått sitt namn efter att byggnaden flera gånger har satts i brand under politiska uppror och sedan återuppbyggts. Många viktiga politiska händelser, kriser och maktskiften har utspelat sig just här. Idag är palatset vackert aprikosrosa med gröna fönster och dörrar. Ytterligare en färgklick i de gamla delarna av La Paz är kolonialgatan Calle Apolinar Jaén, som ligger några minuters promenad från Plaza Murillo. Här finns några mindre museum och gatan ger en känsla av hur La Paz kunde se ut under 1700–1800-talen.

CEMENTERIO GENERAL DE LA PAZ

Vi ville se La Paz stora kyrkogård, Cementerio General de La Paz, som har en egen Mi Teleférico-station. Vi tog därför den lila linjen från Estación Obelisco till Estación Faro Murillo, där vi bytte till den grå linjen och fortsatte till Estación 16 de Julio. Där bytte vi återigen linje, denna gång till den röda, och åkte slutligen till Estación Cementerio. Att åka Mi Teleférico kostar tre bolivianos så länge du håller dig till samma linje, och två extra bolivianos varje gång du byter färg. Resan till kyrkogården kostade oss alltså sju bolivianos var, vilket motsvarar knappt tio kronor.

Cementerio General de La Paz grundades 1826 och täcker en yta motsvarande tretton fotbollsplaner. Denna ministad för de döda har gångvägar, paviljonger, mausoleer, monument och lägenhetsliknande gravar staplade i våningar. Ingen vet exakt hur många människor som ligger begravda här, men det ska vara mer än hundratusen. Under högtider kommer anhöriga hit och hedrar sina döda med färger, musik och ritualer som förenar katolska och andinska traditioner.

Vi gick förbi en kvinna på en stege, som bad oss ge henne en påse som blåst ner till marken. Hon satte färska blommor på sin pappas grav på fjärde våningen och berättade att han hade gått bort alldeles för tidigt. Många gravar hade Coca Cola-flaskor, andra whisky. De anhöriga ställer dit saker som den döde tyckt om och en del gravar var målade i favoritlagets färger. Hade vi haft mer tid hade jag kunnat gå omkring här länge.

MARKNADSKVARTER OCH VARDAGSLIV

Elin på Café del Mundo hade tipsat oss om att promenera tillbaka ner mot centrum igen. Hon hade sagt att vi förmodligen inte skulle möta en enda turist längs vägen, men att vi skulle få uppleva det genuina La Paz. På grund av den höga höjden var det bättre att gå ner från kyrkogården än upp till den, allt för att inte anstränga sig i onödan och därmed förhoppningsvis också undvika höjdsjuka.

Vi tog ut riktningen och valde de gator vi tyckte såg mest spännande ut. I olika kvarter och sektioner såldes olika typer av varor. Vi passerade dräkter, elektronik, frukt, grönsaker, guld, möbler och skor – ibland i små butiker, ibland i gatustånd, ibland till försäljning direkt på trottoaren. Då och då trängde sig bilar förbi på de smala gatorna, till synes obrydda om övergångsställen och fotgängare. Det var spännande att gå här och jag är glad att vi fick det här tipset.

SÖNDAGSMARKNAD I EL ALTO

Marknadernas marknad i Bolivia är söndagsmarknaden i El Alto, Feria 16 de Julio. Eftersom vi var här en söndag passade det oss perfekt. Vi hade blivit vana resenärer på Mi Teleférico nu och åkte uppåt, upp till grannstaden El Alto – som ligger på Altiplanoplatån och i stort sett vuxit ihop med La Paz. Vi såg hur kaktusar växte på sluttningarna nedanför och hur de modernare byggnaderna glesades ut mer och mer ju högre upp vi kom. Våra medresenärer i gondolen var, som alltid, stillsamma. De flesta tittade på utsikten, några ner i sina mobiler.

Marknaden har sitt centrum på Avenida 16 de Julio, men breder ut sig över flera kilometer och täcker många kvarter. Här säljs allt från mat, kläder och elektronik till fordon, reservdelar och djur – samt mycket second hand. Det var fullt av folk i de trånga marknadsgångarna och det överraskade mig att det såldes så mycket gamla skruvar och muttrar. Det var också först här jag lade märke till flätförlängningarna i garn som många kvinnor bär i håret. De kallas tupus och är både dekoration och en viktig kulturell markör inom aymara.

Feria 16 de Julio är också öppen på torsdagar, men är störst på söndagar.

FÄNGELSET SAN PEDRO

Ända sedan jag läste boken El Choco, som handlar om “svensken i Bolivias mest ökända fängelse”, har jag velat se fängelset San Pedro och uppleva miljön runtomkring. Jonas Andersson tillbringade tre och ett halvt år här efter att ha dömts för försök till knarksmuggling 2002.

I boken beskrivs hur fängelset fungerar som ett eget samhälle; fångarna köper eller hyr sina celler, driver små butiker och restauranger och familjer kan bo tillsammans med dem innanför murarna. Säkerheten sköts delvis av fångarna själva, och ekonomi och social status styr livsvillkoren. Mord är inte ovanligt.

Vi ville ha tid att känna in atmosfären och iaktta folklivet, så vi stannade länge på Plaza de San Pedro. Där överhörde vi en man som berättade att han själv hade suttit inne – att han drabbats av tuberkulos och att det idag bor omkring 2 300 fångar här. Han beskrev en värld där polisen är korrupt och de utan inkomst tvingas sova i korridorerna och kämpa för sin överlevnad. Samtidigt såg vi hur fängelseporten öppnades då och då och människor som köat utanför släpptes in. Kanske var de besökare, kanske familjemedlemmar som levde sina liv delvis utanför murarna, delvis innanför. Tidigare fanns även informella guidade turer för turister, men de förbjöds 2009.

CHOLITAS WRESTLING

En annan populär tradition och attraktion på söndagarna i El Alto är cholitas wrestling, en form av fribrottning mellan aymarakvinnor. Matcherna fungerar både som underhållning och som en symbol för kvinnlig styrka och kulturell identitet. Vi köpte biljetter genom Café del Mundo och åkte chartrad buss från Plaza San Francisco hit.

Matcherna hölls i en kall fabrikslokal och det blev snabbt ganska stökigt med brottare som spottade och sprutade Coca Cola, öl och vatten på publiken – som mestadels bestod av turister. Dessutom satt det duvor på takbjälkarna ovanför och de brydde sig inte om vad de hade rakt under sig. Jag imponerades av showen, och av hur kvinnorna utmanade sociala normer, men tyckte samtidigt det var ganska skönt när vi kom tillbaka till hotellet igen.

DÖDENS VÄG

Några mil nordost om La Paz, 4 700 meter över havet, ligger La Cumbre. Härifrån utgår de flesta cykelturer längs Yungas Road – Dödens väg. Vi hade bokat vår tur med Vertigo och träffades klockan 7.45 utanför deras kontor inne i stan. Det visade sig att vi var sex personer i vår grupp, varav två var vana cyklister från Nederländerna. Ingen över 195 centimeter eller 95 kilo var välkommen. Tillsammans skulle vi cykla downhill 64 kilometer till Yolosa, 1 200 meter över havet, i närheten av Amazonas.

Yungas Road byggdes av paraguayanska krigsfångar på 1930-talet eftersom Bolivia behövde en vägförbindelse mellan höglandet runt La Paz och den tropiska, bördiga Amazonasregionen. Vägen blev snart känd som en av världens farligaste vägar, med mellan två- och trehundra dödsfall årligen. På ena sidan reser sig berget, på andra sidan faller det hundratals meter rakt ner i djupa dalar. På vissa ställen är inte Yungas Road bredare än tre meter och regn, dimma, lösa stenar, lera, ras och vattenfall försämrar både sikten och underlaget. Den 24 juli 1983 dog över hundra människor här i en av de värsta olyckorna i Bolivias historia.

Vi åkte minibuss till starten, med våra mountainbikes på taket. Vägen var dålig och slingrig och höjden gjorde sig påmind genom snabbare andning och lock för öronen. Sista biten i minibussen var det asfalterat, och vi skulle även börja cyklingen nerför på asfalt. Det gick fort, riktigt fort, och avstånden mellan oss cyklister blev snabbt ganska långa. Vi mötte bilar och tunga lastbilar på vägen och jag fokuserade på att hålla mig så långt till höger jag vågade. En nyare, säkrare väg öppnades 2006, vilket minskade den kommersiella trafiken på Yungas Road. Förmodligen var det denna väg vi cyklade längs till en början, innan vi efter en stund tog av på en stenig grusväg – den ursprungliga sträckan.

Jag har cyklat mycket, men aldrig downhill och det kändes obehagligt i början. Stupen, stenarna, groparna, hastigheten. Jag ville så ogärna vurpa och skrapa upp kroppen. Men snabbt märkte jag hur jag blev bättre och bättre, hur jag successivt kände mig tryggare och kunde slappna av trots det skumpiga underlaget. Det var effektivare att stå på pedalerna än att sitta på sadeln, men tröttsamt för benen. På bara några mil cyklade vi från ett kyligt, kargt, högandisnkt landskap till en fuktig, subtropisk, blomstrande grönska – en av världens mest dramatiska naturövergångar.

Vägen klamrade sig fast vid lodräta bergväggar och stora gröna blad och lianer hängde ner över oss. Ibland cyklade vi genom små vattenfall och jag såg många gula, vita och lila blommor. Jag hade kameran med mig i ryggsäcken, men vi stannade bara kort på bestämda platser. Jag önskar att jag hade hunnit fotografera de mossbeklädda träden och ormbunkarna med det fanns ingen tid. Fokus var på underlaget och cyklingen och den här dagen handlade det mer om att ta sig säkert ner än att njuta av omgivningen.

Vid ett av de sista vägskälen tog jag, Lotta och en fransyska vänster när vi vi borde tagit höger. Det var omöjligt att veta vilken väg vi skulle ta och vår guide hade redan passerat. När vi plötsligt fick ett farligt möte med en bil i en kurva, där jag till och med passerade bilen på vänstersidan, förstod vi att vi hamnat fel. Det var dock för sent att vända och det var egentligen bara tur att Lotta hade sin mobil med sig och att den dessutom hade nätverk så att vi kunde höra av oss. Vi fick vänta på minibussen i det lilla samhället Punte Elena och här var det dessutom riktigt nära att både jag och Lotta blev bitna av en aggressiv vakthund som jagade oss när vi fortfarande cyklade. Jag kan inte säga att jag rekommenderar företaget Vertigo, eftersom guiden inte hanterade situationen på ett särskilt professionellt sätt. Efteråt fick vi heller aldrig bilderna och filmerna han tagit på oss när vi cyklade.

Det var synd att avslutningen inte blev den bästa, men det viktigaste var upplevelsen innan och att vi kom välbehållna ner. Vi är både glada och stolta att vi cyklat Yungas Road. När vi satt i minibussen på väg tillbaka mot La Paz kom också mörkret och faktum är att bussresan förmodligen skrämde mig mer än cyklingen. Vägen var dålig, slingrig och smal, många körde alldeles för fort och vi mötte flera bilar och bussar helt utan lysen. Det var skönt när vi till slut kom tillbaka till hotellet efter en lång, innehållsrik dag.

LÄS MER: