ATEN med en dagstur till Hydra

Vilda sköldpaddor, traditionella vaktparader och vita marmorpelare. Med sina drygt tre miljoner invånare känns ATEN överraskande pittoreskt och gemytligt. Antika ruiner samsas med livliga marknader och nutida streetart, och närheten till havet och öarna ger staden en känsla av frihet.

ATEN

När jag var fyra år reste mamma och jag på charter till Kos. Sedan dess har jag återvänt till den grekiska övärlden flera gånger, men jag hade aldrig varit på fastlandet – och därmed inte heller i Aten. Med åren blev Aten en av få europeiska huvudstäder jag inte varit i, så jag såg extra mycket fram emot att resa hit.

Lotta och jag hade bokat direktflyg från Arlanda och tillbringade sex dagar i den grekiska huvudstaden i början av oktober. Under en av dagarna gjorde vi dessutom en heldagsutflykt till den pittoreska ön Hydra.

MONASTIRAKI

Vi reste bara med handbagage, så vi var snabba till metron från Aten-Elefthérios Venizélos internationella flygplats till Monastiraki metro station i centrala Aten – en resa längs den blå linjen på ungefär fyrtio minuter. Det hade hunnit bli kväll, men temperaturen var fortfarande behaglig runt nitton-tjugo grader.

När vi kom upp från metron stod vi mitt i stadens hjärta, på det livliga torget Monastiraki. Här möts stadsdelarna Plaka, Psiri och Thissio och torget har varit en central plats ända sedan antiken. Här ligger bland annat moskén Tzistarakis från 1759 som idag är ett museum, kyrkan Pantanassa från 900–1000-talet som en gång var en del av ett kvinnokloster, och ruinerna från Hadrianusbiblioteket som uppfördes redan under den romerske kejsaren Hadrianus omkring år 132 efter Kristus.

Vi skulle bo i närheten av torget och återvände hit flera gånger – dels för att njuta av utsikten över Akropolis från en av takbarerna, dels för att besöka den välkända loppmarknaden som hålls här på söndagar. Monastiraki Flea Market breder ut sig i kvarteren runt torget och bjuder på ett stort utbud av antikviteter, gamla böcker, smycken, souvenirer och vintagefynd. De smala gatorna kantas också av små butiker, och jag köpte ett par lädersandaler av en man som berättade att han tillverkat sandaler i hela sitt liv.

VARVAKIOS AGORA & VÅRT BOENDE

Vi checkade in på Sani Deluxe Suite Home på 14 Armodiou, bara ett stenkast från Monastiraki. Det var ett lägenhetshotell utan reception och vi hade fått instruktioner om hur vi skulle ta oss in via mejl ett dygn tidigare. På torget precis nedanför vårt fönster låg en matmarknad som hade hunnit stänga när vi kom, men när vi gick ut morgonen efter möttes vi av försäljare med bananer och granatäpplen i prydliga högar.

Precis intill torget där vi bodde ligger Varvakios Agora, som har varit Atens centralmarknad sedan 1886. Marknaden är känd för sina stora hallar med fisk, kött, oliver, ost och kryddor. Det är en bra plats att uppleva vardagslivet i Aten, särskilt på morgnarna när försäljningen är som mest intensiv. Varvakios Agora är öppet alla dagar i veckan utom på söndagar.

Vi behövde äta frukost och passerade genom den stora köttmarknaden i en äldre vacker byggnad med högt i tak, innan vi gick in på Mokka Specialty Coffee från 1923. Där trängde vi ner oss vid ett litet runt bord och beställde cappuccino och grekisk yoghurt med frukt och honung. Kaféet var välfyllt och ljudnivån hög, med atenare som slamrade i koppar och servitörer som försökte överösta varandra över borden.

SYNTAGMATORGET

När vi sedan strosade vidare ändrade staden snabbt karaktär. Vi lämnade det livliga marknadsområdet med all sin trafik bakom oss, och bara ett stenkast därifrån hittade vi gågator, gatumusikanter, små kaféer med lugna utomhusserveringar och gula fjärilar som flög i grönskan.

Vi tog sikte mot Syntagmatorget – Atens mest betydelsefulla torg. Torget, som anlades på 1800-talet, ligger framför det grekiska parlamentet och är stadens politiska och sociala hjärta. Det var här grekerna samlades i ett uppror 1843 för att kräva att landet fick en konstitution och en folkvald nationalförsamling, något som medförde att kungens makt begränsades. Torgets namn, Syntagma, betyder just ”konstitution”.

DET GREKISKA PARLAMENTET & DEN OKÄNDE SOLDATENS GRAV

På torgets östra sida, mittemot Amaliasavenyn, reser sig det grekiska parlamentet. Den ljusrosa byggnaden färdigställdes 1843 som kungligt palats för kung Otto och drottning Amalia av Grekland. Under 1900-talet, när monarkins betydelse minskade, omvandlades palatset i stället till parlament, och sedan 1935 har byggnaden varit säte för den grekiska nationalförsamlingen.

Precis framför parlamentet ligger den okände soldatens grav. Monumentet invigdes 1932 och vaktas dygnet runt av Evzones, en elitstyrka inom det grekiska presidentgardet. Evzones är kända för sina traditionella uniformer, bestående av bland annat veckad minikjol och skor med svarta pop-poms. Varje sko har över femtio spikar i sulan, vilket skapar ett distinkt, högt ljud när vakterna marscherar. 

En av Atens mest populära sevärdheter är vaktavlösningen som sker varje timme. På söndagar klockan 11 hålls dessutom en mer ceremoniell och omfattande vaktparad, som vi ville se. Vi förstod att det kunde vara mycket folk och kom därför i god tid, men det skulle visa sig att andra hade kommit betydligt tidigare och redan trängdes framför palatset och till och med på andra sidan avenyn.

Vi kunde knappt se någonting på grund av folkmassan, men när Evzones marscherade därifrån skingrades åskådarna och vi fick se vakterna med sina symboliska dräkter på närmare håll. Den vita kjolen, fustanella, har fyrahundra veck, vilka representerar de fyrahundra åren av osmanskt styre. De röda mössorna symboliserar blodet som sedan spilldes under det grekiska frihetskriget på 1820-talet.

NATIONAL GARDEN & ZAPPEION

Precis bakom parlamentet ligger National garden. Denna stora, gröna park anlades som kunglig trädgård på 1830-talet, och förutom välbehövlig skugga under trädkronorna finns här dammar, ruiner och lite djurliv. Parken öppnades för allmänheten på 1920-talet och är öppen från soluppgång till solnedgång.

I parkens södra del reser sig Zappeion, en elegant nyklassicistisk byggnad med vita marmorkolonner och en imponerande rund innergård. När Zappeion invigdes 1888 blev den världens första byggnad som uppfördes särskilt för de moderna olympiska spelen. Under OS 1896 användes den som fäktningshall, och 1979 skrevs återigen historia här när Greklands anslutningsavtal till EEG, föregångaren till EU, undertecknades.

PANATHINAIKOSTADION

På Vassileos Konstantinou Aveny, mittemot den svenska ambassaden, ligger Panathinaikostadion – världens kanske mest betydelsefulla idrottsarena. Här återinvigdes de olympiska spelen 1896 och stadion har plats för ungefär femtiotusen åskådare.

Den första stadion på platsen anlades redan på 300-talet före Kristus. Här hölls de panathenaiska spelen, en religiös och atletisk festival tillägnad gudinnan Athena. Fyrahundra år senare finansierade den rike atenaren Herodes Atticus en omfattande ombyggnad i marmor, som med tiden förföll och delvis begravdes under jord. När stadion återigen renoverats och de första moderna olympiska spelen invigdes här 1896 blev Panathinaikostadion en symbol för kopplingen mellan antikens och den moderna världens idrott.

Det kostade 12 euro i entré, och det kändes historiskt att gå i marmortrapporna och blicka ut över den hästskoformade arenan. Vi uppskattade också det lilla museet under läktaren, med samtliga OS-affischer från 1896 till idag.

På vägen från Panathinaikostadion passerade vi Zeus tempel, men det var entré även hit och eftersom vi började bli trötta nöjde vi oss med att se templet på avstånd. Zeus tempel, som även kallas Olympieion, är ett fristående tempel tillägnat guden Zeus och räknas som ett av antikens mest imponerande byggnadsverk.

AKROPOLIS

Atens främsta sevärdhet, Akropolis, tronar på en klippa hundrafemtio meter över staden. På klippans sydsida ligger det relativt nyöppnade Akropolismuseet, stilfullt designat i betong och glas. Här såg vi statyer och skulpturer föreställande amazoner, gudar, jättar, lejon och människor i strid – varav flera en gång prytt Akropolis. Vi passade också på att äta lunch på terrassen innan det var dags att gå upp mot klippan.

Vi hade köpt biljetter till dagens sista pass mellan klockan 17 och 18.30. Det gav oss möjlighet att se Akropolis i lite mjukare eftermiddagsljus, samtidigt som antalet besökare hela tiden skulle minska. Det växte kaktusar på sluttningarna när vi tog oss upp för de nötta stentrapporna. Vi gick som i ett lemmeltåg, med turister både framför och bakom oss, och när vi väl kommit upp blev vi alla stående framför Parthenon – det ikoniska templet som kommit att bli en symbol för antikens Grekland och demokratin.

Parthenon byggdes under Atens guldålder cirka 447 före Kristus och tillägnades stadens skyddsgudinna Athena. Templet är känt för sina perfekta proportioner och har haft stort inflytande på arkitektur över hela världen. Många av pelarna står fortfarande kvar, även om stora delar av Parthenon ligger i ruiner på grund av krig, explosioner, plundring och århundraden av slitage. En gång stod en enorm staty av Athena i guld och elfenben i mitten, men den är borta sedan länge.

Det finns fler viktiga ruiner på Akropolis än Parthenon. Redan när vi kom upp på klippan gick vi genom den monumentala porten Propylaea, och vid entrén ligger också det mindre Athena Niketemplet. Men det kanske mest fascinerande templet är Erechtheion med Karyatidernas veranda – känt för sina sex kvinnliga statyer som fungerar som pelare för att stödja taket. Statyerna uppe på Akropolis är kopior, men vi hade precis sett fem av originalen på Akropolismuseet. Det sjätte originalet finns idag på British Museum i London.

Lotta och jag stannade kvar uppe på klippan så länge vi kunde, och när vakterna till sist började mana på oss att gå ner var vi bara ett fåtal turister kvar. Jag upplevde att Akropolis var mäktigare utan människor, så det kändes som rätt beslut att inte vara här tidigare på dagen. På vägen ner passerade vi Herodion amfiteater, som byggdes omkring år 161 efter Kristus av en rik filosof till minne av hans fru Rigilla. Den vackra teatern rymmer ungefär femtusen åskådare och har varit scen för flera världsartister.

DEN ANTIKA AGORAN & HEFAISTOSTEMPLET

Under Atens guldålder på 400-talet före Kristus fanns ett område som fungerade som stadens politiska, ekonomiska, sociala och religiösa centrum – den antika agoran. Ordet agora betyder ungefär “mötesplats” eller “torg”, och om Akropolis var gudarnas plats var agoran människornas. Tillsammans utgjorde de hjärtat i Aten.

Vi betalade 20 euro i entré, vilket även inkluderade inträde till museet i Attalos stoa – en imponerande byggnad med vackra kolonner i två våningar. Mellan kolonnerna låg en gång butiker, men byggnaden förföll med tiden och återuppfördes igen först på 1950-talet. Ett tempel som däremot har bevarats i gott skick är Hefaistostemplet, tillägnat smides- och eldguden Hefaistos samt Athena, gudinnan för vishet och hantverk. Från medeltiden och ända fram till 1800-talet användes Hefaistostemplet som grekisk-ortodox kyrka, vilket bidrog till att det bevarades.

Vi strosade en stund på området, matade ett par katter och aktade så att att vi inte trampade på någon av sköldpaddorna som spatserade i maklig takt bland ruinerna. I praktiken var det här, i den antika agoran, som demokratin en gång föddes, även om själva omröstningarna ägde rum på en kulle i närheten.

STREETART & KATTER

Idag samsas den antika historien med vardagslivet. Aten är en kreativ och livfull huvudstad som, trots sina omkring tre miljoner invånare, snarare ger känslan av att vara en mellanstor stad. Efter de ekonomiskt turbulenta åren på 2010-talet har Aten utvecklat en stark kulturscen med många kaféer, små designföretag och mycket streetart. Särskilt stadsdelar som Psiri, Exarchia och Neos Kosmos är kända för sina stora muralmålningar, som ofta bär tydliga politiska eller samhällsekonomiska budskap.

Atens gatukonst har blivit en naturlig del av stadens identitet, precis som de många gatukatterna länge varit. Katterna syns överallt – i parker, på torg och bland ruinerna i de gamla stadsdelarna. Vi träffade bland annat katten Figo som jobbade på ett galleri dagtid och på en taverna kvällstid. Många invånare och butiksägare ställer ut mat, vatten och små katthus på eget initiativ och Atens kommun har en särskild avdelning som ansvarar för vård, utfodring och veterinärinsatser för hemlösa djur.

RESTAURANGER, KAFÉER OCH BARER

I Aten är kafé-, bar- och restaurangkulturen en central del av vardagslivet. Stadens många serveringar fungerar som sociala mötesplatser där människor gärna stannar länge för att äta, dricka och umgås. Vi hittade några favoriter.

Xenious Zeus, i Plaka nedanför Akropolis. Här åt vi lunch med utsikt över Aten. En grekisk taverna med rejäla måltider. 

Ristorante Atlantikos, i ett hörn i de trånga gränderna i Psiri. Här serveras färsk fisk i generösa portioner. Vi åt tonfisksouvlaki, grekisk sallad och fava vid ett litet bord ute på gatan.

A for Athens, i Monastiraki. Från en takterrass en trappa upp från sjätte våningen hade vi Atens kanske bästa utsikt. A for Athens är känt för sina drinkar, men visade sig även ha god cappuccino.

Brettos, ikonisk bar i Plaka. Brettos är Atens äldsta ouzo-destilleri, från 1909. Här serveras förutom nationaldrycken ouzo också grekisk brandy och flera andra kryddade spritsorter som inte går att hitta någon annanstans. På Brettos går det också att köpa handgjorda cubanska cigarrer.

Lukumades, vid kyrkan Agia Irini. Lukumades serverar varma, nystekta munkbollar som antingen är klassiska med honung och kanel eller fyllda med krämer som chokladpralin, citron eller masticha. Lotta och jag satt ute och delade på en portion med tio klassiska bollar.

Bougatsadiko Thessaloniki, i Psiri. På ett litet torg ligger ett rustikt kafé som serverar traditionella bougatsa – filodeg i många lager med olika fyllningar. Vi åt spanakopita med bladspenat, fetaost, lök och ägg. Vi delade bord med några amerikanska turister med grekisk guide och när vi ätit upp blev vi bjudna på riktigt goda bougatsa med en fyllning av mannagryn och vanilj.

OM VI HAFT MER TID…

Vi hade ganska gott om tid i Aten och hann med mycket utan att behöva stressa. Samtidigt fanns det så klart mer att se och hade vi haft ytterligare en dag hade vi förmodligen gått upp på någon av kullarna Lycabettus Hill eller Filopappou Hill samt besökt det arkeologiska nationalmuseet. Lycabettus Hill reser sig 277 meter över havet, vilket är nästan dubbelt så högt som Akropolis, och det arkeologiska nationalmuseet anses vara ett av de största museerna i världen.

HYDRA

Eftersom vi var borta nästan en hel vecka hade vi tid att kombinera Aten med en dagstur till någon av öarna. Atens södra förorter har kust mot Egeiska havet och hamnen i Pireus är den största passagerarhamnen i Grekland. Vi betalade 1,20 euro var vid metron i Monastiraki och tog den gröna linjen hela vägen ut till havet och hamnen.

Vi hade bokat färjebiljetter med Speedcat från Pireus till ön Hydra ett par dagar tidigare, och trots att det var oktober var vissa avgångar redan fullbokade. Vår färja avgick klockan 10.30, och vi såg till att vara i god tid för att hinna gå från metron till vår kajplats. Båtturen skulle ta en timme och tjugo minuter och sittplatser ingick i biljetten.

Hydra ligger ungefär sju mil sydväst om Aten. Denna avlånga ö är känd för sin pittoreska atmosfär, och är en av flera öar som det går bra att göra en dagsutflykt till. Trots att väderprognosen knappt visade något regn var himlen grå och det duggregnade när vi steg iland. Tyvärr fick vi aldrig se solen på Hydra, och regnet tilltog också till och från. Vi har haft tur med vädret många gånger under våra resor, men inte den här dagen.

För att ta skydd från regnet gick vi in på populära baren/kaféet the Lemon Trees Hydra, och fick ganska snabbt varsin kelig katt i knäet. Så satt vi ända tills vi förstod att regnet inte skulle upphöra och gästerna på kaféet blivit så många att det inte fanns en enda stol kvar. Vi såg åsnor passera förbi utanför fönstret, men jag fick tyvärr aldrig tillfälle att fota någon.

Hydra är en bilfri ö och transporterna sker till fots, med åsnor eller båttaxi. De stenlagda gränderna är trånga och backiga och det är lätt att gå vilse även om ön inte är stor. År 1960 köpte Leonard Cohen ett hus ovanför hamnen, en bit upp för trapporna på en gränd utan adress.

Vi letade upp huset, som forfarande är en privatbostad, och hittade en lapp på dörren som bad oss att “inte väsnas, inte knacka på och inte sjunga”. Det var här Cohen skrev bland annat Bird on the wire och So long, Marianne. Vi hade precis sett den norsk-kanadensiska dramaserien So long, Marianne på tv och den gav gränderna, Hydra och havet en fin inramning.

Hydra har otroligt klart vatten och små badvikar med stegar mellan klipporna. Vi ville bada trots regnet och även om det hunnit bli höst kändes det som sommarens sista dopp. Vi valde en badstege vid Spilia och var helt ensamma så när som på en katt som tagit skydd bland stenarna. Det var kyligt först, men vattnet kändes snabbt varmare och badet blev en fin och värdig avslutning på badsäsongen.

Efter badet gick vi tillbaka till den hästskoformade hamnen, som också är den livligaste delen av Hydra där restauranger, kaféer och små butiker ligger tätt i stenhusen längs kajen. Vi åt god grekisk mat på restaurang Piato, och servitören berättade att det var hans mamma som lagat maten. Senare såg vi att samma mamma var med på vår båt tillbaka mot Aten.

Hamnen omges av historiska kaptenshus, kanoner och monument över Hydras sjöhjältar – som Missouris monument, en staty av en grekisk frihetshjälte som blickar ut över havet. Vi hann ta varsin cappuccino på ett kafé vid kajkanten, gå förbi brandstationen ut mot Missouris monument och klappa ytterligare en katt innan vi tog dagens sista färja tillbaka klockan 18.

När vi kom fram till hamnen i Pireus fullkomligt vräkte regnet ner och vi blev genomblöta när vi småsprang mot metron. Vi hade haft en fin dag trots vädret, och jag längtade på sätt och vis redan tillbaka till Hydra. Jag hoppas att jag får möjlighet att återvända någon gång, och då kanske även se solen.

För mig, som aldrig tidigare varit i Aten, var vår resa hit perfekt. Sex dagar i början av oktober gav oss gott om tid att uppleva det vi ville, samtidigt som temperaturen var behaglig och antalet turister färre än under högsäsong. Vi lämnade den grekiska huvudstaden på samma sätt som vi hade anlänt – med metron från Monastiraki hela vägen ut till flygplatsen. Med nya värdefulla minnen, och ett par lädersandaler i bagaget.

LÄS MER: